Med Oswald på träningscykeln - och Passer i mörkret

I min spridda och förströdda klassiker(om)läsning har jag nu kommit till Den andaktsfulle visslaren, Gösta Oswalds egensinniga och gravt 40-talistiska debut.

Trots att Oswald varit en följeslagare i över 40 år har jag aldrig riktigt tagit mig igenom den. Länge var det så enkelt att jag inte hade boken, den ingick aldrig i Holms 60-talsutgivning och antikvariskt fanns den endast till oåtkomliga fantasisummor, om alls.

Men i Akademiens klassikerserie kom den häromåret, i par med gamla favoriten Christinalegender, en bok som i betydligt högre grad präglat mitt liv - den ledde mig till såväl Oswald själv som Eckehardt och Purcells Dido. Samt en del annat

Och nu sitter jag alltså där bland travar av mer eller mindre ogenomträngliga metaforer. Stundom är det vackert, någon gång träffande och ljusförklarande på det där sättet som endast en poetisk metafor kan vara, men ganska ofta också en smula - som det heter numera - daterat, tidstypiskt, och ibland en smula krystat.

Men herregud, grabben var knappt 20 bast.
Han var bara 24 när han dog, genom vatten, bland vågtoppar. Med ett par storslagna verk, eller rättare ett antal storslagna ansatser bakom sig, två utgivna, två outgivna.

Det är de senare två, legenderna och Rondo, som framför allt följt mig genom åren.
Och så mannen själv, hans högspändhet, hans radikala satsning, hans tragik.

Men nu är det alltså Den andaktsfulle visslaren.
Tidigare läsningar har stupat på att jag har varit väl ambitiös och försökt ta in allt det filosofiska från Schopenhauer till Indien, och det musikaliska i denna "lyriska kvartett".
Den här gången försöker jag att bara läsa. Det går bättre.

Det finns ett tuggmotstånd, det gör det. Och somt går mig förbi.
Men det finns en glädje också, en lust. Det är upphovsmannens lust till språket, orden, tanken, sammanhangen, som förmedlas till mig genom årtiondena.

Där  sitter jag på träningsscykeln, med boken i handen, i metaforernas snårskog stundom genomkorsad av den intuitiva förståelsens slingrande men självfallna stig, och fascineras på ett elektriskt vis.

Det är inte så dumt alls.  Ett måhända oortodoxt sätt att närma sig litteraturen, men inte dumt alls.

Sedan är det lite egendomligt att tänka på att den tidigt döde, sedan länge bortglömde och åter erinrade och därpå åter glömde Oswald faktiskt var född 1926, och mycket väl kunde levt än i dag, kanske inte i full verksamhet men ändå där.

Han var årsbarn med till exempel den engelska drottningen som höll tal i parlamentet i går, och - såg jag nyss i Språktidningen - med Noam Chomsky vars berömmelse kom en bra tapp efter Oswalds bortgång.
Och med min svärmor, för övrigt.

Dessutom, lärde jag mig i går på bio, med den danske komikern Dirch Passer, som dock också gick bort ganska ung, låt vara mer än dubbelt så gammal som Gösta Oswald.

Tyvärr verkar denna välgjorda (och stundom mycket roliga) film ha undgått den svenska publiken.
Vi var fyra personer i salongen.

Det är en film om vänskap, om människors tillkortakommanden mitt i framgången, och en tidsbild som stämmer en klang bland oss som var där.
Jag minns inte mycket av Passer från den tid det begav sig - han dog 1980 - hans berömmelse trängde inte till fullo över Sundet ens under den avlägsna tid när svenskar och danskar bejakade sina likheter snarare än skillnader, och när svenskar fortfarande hade en liten smula utblick över regioner som inte talade engelska.
Men jag blev berörd av filmen, dess berättelse som inte var tragikomisk, utan tragisk och komisk.

Två danska biografiska filmer på en vecka.
Där ser man.