De totalitära sidorna av Sverige

Folk klagar på att kultursidor inte läses, inte har någon betydelse; man plockar fram Bööks tid och den bildade borgerligheten.
Men i själva verket står det ju klart att kultursidorna är den viktigaste arenan av dem alla.
The place, för att tala tidens språk.

För vad visar den stolliga Benke-debatten – om något mer än att Ohlsson inte håller med sina vänner och bekanta om vissa saker och har slutat låtsas det?
Jo att det finns en väsentlig arena som högern känner att den inte har kontroll över. Och det är knappast tv-mediet, bloggosfären, veckotidningarna eller DN:s ”nyhets”-sidor.

Nej, det handlar rimligen om kultursidorna, eller åtminstone några av dem, där det fortfarande pågår diskussioner mellan flera sidor, och där i några fall (det medges) vänsterståndpunkter är vanligare än motsatsen.
Man skulle kunna se detta som en liten ö av alternativ, en motståndsficka i en (medial) värld av kommersialism, individualism, lågpriskapitalism och kortsiktighet.

Men man kan alltså också, tydligen, se det som beviset för att det är vänstern som har makten i detta land.
Fascinerande.
Och lite skrämmande.

Det finns för övrigt en retroaktiv variant av samma resonemang. Yngre bekanta berättar upprört om hur illa Abba behandlades i Sverige när det begav sig, hur de totalt förnedrades och inte fick lyssnas till. I dåtidens totalitära Sverige.

Den som var med känner (som ofta) inte riktigt igen sig.

Sant är att det förekom en väldig massa kritik och fördömanden inom den alternativa (sic!) musikrörelsen och – på kultursidorna. Samt i små tidskrifter.

Men musiken spelades och spelades, på radio och på fester och från kassettbandspelare, veckopressen skrev och skivorna sålde. Och lyssnade gjorde alla, med större eller mindre entusiasm. (Ett av de största Abba-fans jag har känt var förtroendevald i Kommunstisk ungdom.)
Och skivorna sålde alltså… …ganska bra.
Lp efter lp toppade den svenska försäljningslistan. Singlarna spann i ungdomsrummen.

Dancing Queen spelades i TV-galan inför kungaparets bröllop 1976. Det var betydligt fler som hörde den än som någonsin lyssnade till Doin the omoralisk schlagerfestival.

Och att åtminstone inte Benny Andersson tog mera stryk av denna malträtering än att han kan utgöra en del av kulturmaffian i dag, är hur som helst ett uppenbart faktum.

Men som sagt, kultursidorna var genomgående svala, det var de.
Och det är, har vi nu förstått, det som är det viktiga.