Den första semlan

Fettisdagen i morgon, och i dag således den dag som på svenska inte längre riktigt har något namn, eftersom det gamla namnet blåmåndag har flyttat till måndagen i stilla veckan, i den mån några sådana namn alls används längre; på tyska heter denna dag Rosenmontag, det tycker jag är ganska vackert.

Dags också och alltså för årets första semla. Att driva den linjen, att semlor äts i fastan, varken före eller efter, är numera ganska hopplöst - eller kategoriserar en rättare som ett ganska hopplöst fall.

Den som vill hänga med måste känna de nyaste traditionerna.

Den enda invändning jag aldrig får är den som verkligen skulle vara relevant: att det ju är fasta man skall göra i fastan, och att fettisdagsbullen borde höra fastlagen till och inget annat.

Men det föreutsätter inte bara en kulturhistorisk kombinatorik som är ovanlig, utan också en beredvillighet att sluta äta semlorna när fettisdagen kommit och gått, en beredvillighet som sällan återfinns hos dem som skäller mig för gammeldags och förändringsobenägen.

Jag kan leva med att vara konservativ. De bekräftelser jag söker är av en helt annan art.



Mer om semlor till exempel här.