Oväntad språkmaterialism

Man skulle kanske inte tro det, men Google translate sviker aldrig:

April är den grymmaste månaden, avel
Syrenerna ut de döda mark, blandning
Minne och lust, omrörning
Dull rötter med vårregn.


Nå ja, jag har alltså studsat tillbaka till gamle Thomas Stearns igen. Det är förstås inledningsraderna till the Waste Land, så frimodigt hanterade av Google ovan, som fick mig dithän.

Men tankarna far iväg, förstås.
I inledningen vandrar man i München, det är några år efter kriget, det är folkblandning, den engelsk-amerikanske poeten – låt vara alls inte i rollen av sig själv, likväl som skildrare – i ett centraleuropeiskt-östeuropeiskt sammanhang i Tyskland.
När det stora bittra kriget just är slut.
Och här finns inte ett spår av avståndstagandet från den Andre.

Även i andra dokument från tiden finns så mycket mindre av det än man skulle kunna tro, tiden betraktad genom 1900-talets backspegel.

Men vi är ännu bara i början av den stora process som gör krigen till folkens angelägenheter i stället för furstarnas.

Ännu in i första världskriget tycks den leva, känslan av att de drar in oss i sina krig: Och vi har inget otalt egentligen med dem på andra sidan, vi är bara tvungna att slåss med dem.

En annan upplevelse och uppfattning, av folkhat och så vidare, har förvisso funnits då, funnits länge, som underströmmar kanske alltid, men den är ännu inte hela sanningen.

Först med mellankrigstidens förgiftningstid – och demokratins paradoxer – går vi in i det, att krigen är nödvändiga (o)ting för att vi, de goda, skall betvinga dem, de alla onda.

Att fienden måste vara ond, för annars blir det inget krig.





Så kan man tänka i den grymmaste av månader. När krig pågår här och där.


April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.
(Ellerströms övers)