Ett år - jag tänker högt

Ett år.
Ett år har gått sedan jag började denna blogg, med konstaterandet att jag var långt efter alla andra. Vad säger inte det om tiden?

Har jag åstadkommit något under detta år?
Nej. Inte här och inte på några andra ställen. Om man inte menar att det att faktiskt orka följa med tiden är att åstadkomma något. Kanske är det så.

”Här tänker jag odla min grinighet, min misantropi, min rättshaverism och andra vackra egenskaper” skrev jag, och det stämmer någorlunda; så har det väl blivit.

Det blev mindre kulturbetraktelse, mindre levnadsberättelse, mindre flanerande än jag nog hade tänkt mig, när jag – utan djupare tankar – satte igång.

Vad jag har gjort är väl att tänka högt då och då.
Det må väl vara rimligt. Det är väl strängt taget vad sådana här kommunikationsvehiklar är ämnade för.

Någon dagbok är det inte; mitt hjärtas kval må ha snuddats vid i några dikter från där och då och här och nu, men i stort föredrar jag nog att vädra hjärtat i mindre sällskap.
Låt vara att även detta är ett mycket litet sällskap.
Några läsare tycks ni ju vara därute, sporadiska eller till och med återkommande.

Men brev är det inte riktigt heller. Faktum är att bloggen är en ny form. Och som med andra formar är kakans yttre uppenbarelse ganska given men dess smak och andra egenskaper beror på vad man häller i formen.

När jag ögnar igenom är jag förvånad, och en smula missnöjd, med att så mycket är variationer på temat idag-läste-jag-i-tidningen. Visst vet jag att jag är en människa som tar saker på uppstuds, men ändå.
Tänka själv? Initiera? Kreativ? Egna vägar?

Nå. Det har varit stilla under helgerna, på grund av den egendomliga mixtur av mycket jobb & stirrighet som perioden vräker över oss, oss alltid lika illa förberedda, och en depressiv trötthet (eller möjligen trött depression?)

Nu tänker jag iaf komma igång lite igen.