Åter från paradiset

Fick den gudomliga komedin i julklapp och har just nyss äntligen läst ut den tredje delen, den så förtalade paradisskildringen.
Det går inte att skildra det lyckliga och vackra, brukar det heta, det är bara helvetet som har färg, och bara plågor som i skärselden som kan ge fart åt berättelsen.

Något lite ligger det väl i det, där finns partier där diktaren famlar efter orden och upprepar samma stapplande förundran över hur härligt och fantastiskt och underbart det är – en bal på slottet helt enkelt.

Men av och till bär det ju, jag är rätt förtjust i en del filosofiska spekulationsstycken i de inledande partierna (ehuru jag misstänker att fackfilosoferna har ett och annat att invända och kanske hade det redan på Dantes tid); och den allra sista sången har en stegring genom tankens motstånd som bär än i dag.
Nå, nu har jag läst helheten och kan ägna mig åt att njuta delarna. När jag får tid.

Emedan skådandet förstärker ögat,
   och ej för att det klara ljus jag mötte
   skulle ha framträtt under fler gestalter
ty det förblir ständigt ett och samma,
   tycktes mig denna enda bild förvandlad
   allteftersom jag själv nu blir en annan