Bitterhet...?

Det är olika hur man använder ord. När jag slänger ur mig något sarkastiskt om löjeväckande beteenden i omgivningen, om självgoda makthavare eller pompöst okunniga journalister, eller kanske om folk utan trafikvett eller näthyfs, reagerar mina söner ofta med att säga ”Var inte så bitter”.
Det där begriper jag inte. För mig är bitterhet en stark och ingrodd känsla kopplad till något särskilt, en händelse eller händelsekedja som låst fast en i en hård knut av just – bitterhet.

Bitterhet är en lite mer skavande, lite gnälligare variant av hat. Och en ovilja att ta emot som övergått till oförmåga.
(Av någon anledning kom jag att påminnas om detta när jag tänkte på busschauffören som avskyr sitt jobb och hatar sina passagerare, så att han satt i system att vänta in dem för att köra iväg i sista ögonblicket – långnäsa på de jävlarna.
Där har vi bitterhet, om än nedväxlad till småaktighet i det praktiska.
Större exempel finns förstås.)

Jag tror kanske att sönerna finner det onödigt att ha en hangup på saker, att det inte löser något att vara sarkastisk över dumma ting i sitt eget slutna sällskap.

Det kan de ha alldeles rätt i.
Men bitterhet handlar det inte om.