41 år, rus, sorg

1 februari.
Exakt 41 år sedan dendär egendomliga dagen då jag fick en lidnersk knäpp, satte mig vid skrivbordet och förstod att jag kunde skriva – såväl att det fanns saker inne i huvudet som lät sig formas och uttryckas som ord och tecken på det vita pappert, som att jag faktiskt behärskade finmotoriken i maskinskrivandet; det senare inte minst viktigt när huvudet var fyllt av saker som måste ut genast, och tiden var så knapp, så knapp som den bara kan vara när man är fjorton år.
Jag fick helt plötsligt tillgång till ett eget universum

Det mesta var förstås vagt missuppfattade citat och vändningar som oscillerade mellan omedveten pastisch och tonårsromantisk ömkan, samt en heldel stycken i konkretistisk efterklang. Men det var mitt, eller: det var jag.
Plötsligt stod jag mitt i språket. Det var inget annat än en uppenbarelse.
Och ett rus.


Och nu skall vi slutligt skiljas från huset. I dag ännu en vända efter böcker, en fåtölj om den får plats i bilen, kanske den gamla förstoringsapparaten, den har jag svårt att skiljas ifrån.
Det är så mycket jag har svårt att skiljas ifrån, och nu själva huset som var själva ramen om detta.

Men K sade något viktigt om detta när vi var där senast: att detta är inte längre det huset, för huset var i hög grad – förutom förstås människorna – alla sakerna, dvs allt det liv som levdes där. Nu är det tomt eller nästan-alldeles-tomt, och då är det inte samma hus.
Den insikten gör det oändligt mycket lättare.
Och ändå är det svårt att göra sig av med saker som är så fyllda av minnen.

All sorg handlar om att man förlorar ett stycke av sig själv.