Nytt liv, ny förståelse

Botaniserar förstrött bland den senaste tidens blandade youtubefynd. Hör plötsligt hur Florent Pagny blåser nytt liv i den en tid så utnötta Ne me quittes pas.




Vad den låten har lurat mig. Vilseförd av poesins makt såg jag aldrig att den stora tragiken är, att just det utbrott som är sångens förtvivlade bön och bedjande förtvivlan, just det utbrottet av mänsklighet, längtan, svaghet, kärlek, sårbarhet, är det som beseglar ödet, som gör att hon aldrig kommer att stanna, alltid kommer att gå, att gå och gå igen.
Den kvinnan vill inte ha en vädjan.
Hon vill ha självfallenhet.

Och så är vägen snitslad till Je ne sais pas...