Tiden för tankar

Som så många nybörjarbloggare märker jag snart skillnaden mellan att ha ideer i huvudet, och föreställningar kring vad man skulle kunna skriva, och att faktiskt göra det.

Avsikten med denna blogg har ju heller aldrig varit att bedriva något offentligt dagboksskrivande. Sådant kan nog ha sitt intresse, antingen i en trängre krets som genom bloggen kan dela erfarenheter på avstånd, eller som ensorts tidsskildring, ett snitt.
Men det är inte vad jag avser.

Grundtanken med denna blogg är tankar. Inte nödvändigtvis alltid så djupsinniga eller omstörtande, inte heller alltid i så tungviktiga ämnen, men likväl tankar.
Tankar som avspeglar känslor, tankar som bottnar i handlingar, tankar som omsätter erfarenheter, likväl tankar.

Och då framstår klart och snart ett tidens tydliga tecken: hur lite utrymme som de egentligen finns för just tankar.
Hur tiden snävar in omkring oss, som enskilda, och hur samtalsklimatet, det offentliga, fladdrar runt kring känslor verkliga eller fiktiva, eller kring smarta och osmarta räknestycken.
Så liten plats för tankar – och för eftertankar.

Den raska handlingens evangelium predikas i fraser som om eftertänksamheten stod i motsats till handlingskraft, som om det inte tvärtom är så att det genomtänkta handlingens verkningar har större utsikter att bli bestående.
Och alltför ofta med ett dumdrygt bortseende från det enkla faktum att en åtgärd alltid också har andra effekter än de avsedda och planerade.
Ceterus paribus har spritt sig som en tumör från nationalekonomin in i hela det samhälleliga och hanteras alltsomoftast som vore det en verklighet och inte blott en begreppsfigur.

Se där en känsloreaktion!