Autistisk - jag?

Ibland undrar jag om jag har ett autistiskt drag; det handlar bl.a. om min svårighet att acceptera ettsorts kontrakt om att ord betyder något annat, egentligen, än det vi synes säga med dem.
Jag tror att min reaktion på kamerahanteringen hänger en hel del samman med att de anklagade mig för åverkan; precis som jag blir förbannad när man på jobbet talar om satsningar och menar att någon skall tas bort; och upprörs över hur utanförskapet används i alliansens retorik, så värjer jag mig när man använder åverkan för något som saknar avsikt (då bortser jag ändå från att det inte heller handlade om exempelvis vårdslöshet eller handhavandefel, som ändå ligger närmare vad man faktiskt anklagade mig för).

Det handlar förstås inte om det gamla kända, att kommunikation är en svår sak och två människor aldrig menar exakt samma sak.

Nej. Mer än jag själv förstått hänger dethär nog samman med att jag uppfattar orden bokstavligt, eller åtminstone enligt gängse lexikalisk innebörd, och omedvetet förutsätter att den talande också gör det – en satsning innebär att man satsar något, man lägger in något av värde och tar eventuellt en risk, man ökar insatsen, och åverkan innebär att någon med avsikt eller av grav vårdslöshet har gjort en uppenbar skada.

Jag tycker inte att utanförskapet minskar om den tidigare sjukskrivne tvingas flytta från hemorten och ta ett arbete som hon inte riktigt orkar med. Jag tycker att det ökar.

(Det är inget problem för mig att man kan vilja driva en politik där fler människor skall tvingas tillbaka till arbete. I en del fall är del kanske nödvändigt, i vissa måhända bra. Men då är det ju vad det handlar om just detta: att tvinga folk i arbete. Inte att minska utanförskapet.)

Jag läser inte mellan raderna på det sätt kontraktet förestavar. Jag läser på raderna det som faktiskt står där.


Om denna blogg hade en bred läsekrets och inte var en tyst monolog i rymden, så skulle jag snart ha ett gäng hatiska kommentarer som – bland annat - frågade mig om det var bättre med ”såssarnas slöseri”, om jag tyckte att folk skulle få lata sig på andras bekostnad, och var det bättre i DDR? och diverse diverse.

Så ibland kan det vara skönt att slippa läsekrets. Jag tänker ändå påpeka det enda svaret: texten handlar inte om politik eller garantiregler, utan om min känsla av att gå med ett tilltagande autistiskt drag igenom världen.
Det gjorde jag för övrigt även när Persson – eller Erlander – var statsministrar, och när Honecker höll sina kamrater instängda...


Mig intresserar mer insikten att det måhända är just detta samma drag som gjorde att jag aldrig blev författare, trots flera goda ansatser.
Jag tänker på en oförmåga att ljuga, på det rätta sättet.
Det är inget fel på min fantasi, snarast är den mig stundom övermäktig.
Ifrån ordlekar och metaforer, över påhittade figurer och sammanhang till helt alternativa scenarior för stora händelseförlopp.
Men det litterära berättandet, det goda litterära berättandet, kräver på något vis att man kan hävda att en lögn är sann. På något stadium måste man hantera den fiktiva gestalten som om han eller hon var verklig. Det är detta jag aldrig förmår.

På ett kort stadium av modernismens utveckling gick det väl att göra litteratur av just den glipan, så att säga av gestaltandets grundläggande orimlighet – och av att det lik förbannat är möjligt.
Men det fönstret slog igen för femtio år sedan eller så.



Ett annat lätt autistiskt drag är det, att jag i grunden tror att den jag talar med menar vad han säger och talar sanning så långt han förmår, och att samtalets primära syfte är att utbyta tankar, erfarenheter, ståndpunkter.
Långt upp i medelåldern bar jag med mig den godtrogenheten, och jag är inte fri från den än, trots ett antal smällar, när jag först i efterhand förstått att syftet var något annat: att klättra över mig, att försöka manipulera mig, att avläsa.
Någonstans djupt inne finns den godtrogenheten ändå kvar, dels som ensorts utopi, det borde vara så, och det är jag ganska nöjd med, men också som till synes outrotligt personlighetsdrag, och det är mindre lyckat.