Nätet. Och formen. Då. Och nu

Tänk vad jag hade älskat att ha tillgång till nätet när jag var ung, under den där tiden när man har ett närmast outtömligt uttrycksbehov, när inga ord är för stora och inga saker för små.

Att kunna kommentera ALLT i sina statusuppdateringar,  att kunna vräka ur sig det hela i ett omedelbart hopslängt blogginlägg, att kunna leka med identiteterna i en hel serie av bloggidentiteter, att kunna säga och ta tillbaka, alla dessa möjligheter att berätta för världen hur det egentligen står till med den och med mig.

Att det sedan kanske inte når eller skulle ha nått fler än vad skrivmaskinslapparna som hamnade i byrålådan gjorde, och de långa breven och de korta blyertsanteckningarna, det är liksom en annan sak. 

När det är själva möjligheten som är det viktiga.

Då, när formulerande är en del av formandet

Då, när man är på väg att bli.

Nu, i efterskördens tid – och ibland möjligen eftertankarnas – har det en annan betydelse. Visst handlar det fortfarande i hög grad om att få uttrycka sig, och det i så hög grad att antalet läsare är av mindre intresse, det avgörande är att det finns några läsare alls, att man någon gång når någon. (Inte är jag fri från hoppet att nå flera, nå många, men det är liksom inte måttet på textens betydelse).

Men i detta livets senare stadium handlar det i så mycket högre grad om att hålla fast.  Det är formulerandets centrala innebörd avskalad: att ge form.

Det jag ser. Det jag tänker. Det jag skriver.

Form.

Hålla fast. Ett ögonblick, en del av det ögonblick som är livet.

Ingenting är evigt, minst av allt vårt eget. Själva glaset är en vätska som rinner långsamt men stadigt nerför rutans plan. Stjärnor slocknar.

Men en stund blir någonting verkligt, blir på riktigt, finns.

Här. Nu,

Och en liten stund till.