Inte lätt att vara sjuk

Försöker beställa en läkartid för att få kollat om det verkligen är så att bältrosen är på väg att flamma upp igen, eller om jag bara inbillar mig.
Det är inte lätt.
Mina första försök, i förrgår, var komplett misslyckade. Curera Hornstull ringde inte ens tillbaka, trots två försök att komma upp på listan.

I dag fick jag raskt tala med en sköterska (efter att ha ringt utanför angiven telefontid, för övrigt), men hon var måttligt benägen att ge mig en läkartid.
Flera gånger återkom hon till om "det var något annat jag ville ta upp”, som om läkarkontakten snarare var psykosocial än medicinsk; eller av något annat skäl, jag vet inte.

Till slut tyckte hon att jag skulle komma på öppna mottagningen och sitta där och vänta. Men det känns inte som att det är vad jag behöver nu, så jag avvaktar. Också till priset av att det flammar upp på allvar. Förmodligen är jag bara hypokondrisk.

Men det får mig att undra över hur man egentligen skall navigera genom sjukvården. Jag tror att de väntar sig mer yvighet och stora gester än jag är mäktig. Och så är jag övertygad att de alltid drar av femtio procent för att folk ”söker i onödan”. Vilket lämnar oss som har högre tröskel lite utanför.

Efteråt irriterar det mig lite att jag inte påpekade att jag behövde ett besked innan jag går iväg till jobbet i helgen; jag har märkt att sjukvårdspersonal ofta tycker att man skall luta sig bakåt och ta det lugnt under helgen när man ändå är ledig, så kan man ju känna efter igen när helgen är slut och man har fått vila...

Men jag tror inte riktigt att Mubarak et consortes låter mig ta det så lugnt i morgon.

_____________

Dock några lugnande besked: handpenningen för lägenheten har landat rätt, och kollega Bert tycks vara utom livsfara.

Så man får väl nöja sig med att "three out of three would be pushing it"...