Ingen ursäkt

Om ni undrar varför det svenska spelet rasade ihop efter ca 35-40 minuter av matchen mot USA i går, så har ni svaret här: det var då jag började titta.

Envisa rykten säger att de varit riktigt bra fram till dess. Jag har ingen anledning att betvivla det, men det jag därefter såg var bara fläckvis bättre än vad som tidigare visats.

De vann, det var en bra prestation, de har vunnit gruppen, hatten av! Men det är fortfarande mycket som kan bli mycket bättre - och det är ju hoppfullt inför fortsättningen.

Mot USA skulle en del av det som inte var bra (dvs i den andra halvleken) kunna förklaras med det starka motståndet, som satte press på svenskorna och inte gav dem tid till klokare beslut eller bättre bollbehandlig.

Det är bara det att svagheterna allt för mycket liknade matcherna mot Colombia och Nordkorea för att det riktigt skulle kunna förklaras på detta sätt; svaga förstatoucher, ogenomtänkta passningar, mindre väl valda positioner. Den gamla favoriten Sara T på vänsterbacken fortsätter att leverera insatser långt från vad hon kan.

Så egentligen är allt fantastiskt: laget har vunnit en svår grupp utan att prestera i närheten av sin kapacitet.
Och att jag nästan förstörde festen genom att börja titta i slutet av första halvlek i går tänker jag inte be om ursäkt för.