Att bryta sossefieringen

Den avgående näringsministern talar om en kamp som måste fortsättas, vi har inte övervunnit sossefieringen ännu, säger hon. Det låter som om hon talar om ljusets riddarvakt mot the forces of evil, och kanske är det verkligen det hon tror.
Pucko.
Det som hon uppenbarligen menar är att svenskarna fortsätter att ofta favorisera kollektiva, storskaliga, likformiga lösningar, i konsensustänkandets hägn och med en påtaglig motvilja mot vassa armbågar.
Och att det är dåligt.
Olofsson tror nog verkligen att världen blir bättre om vi alla vässar armbågarna.
Det är så dumt så man ville skratta, om det inte vore så att det är maktens språk.
Då vill man gråta i stället.
Hon ser inte hundratals eller tusentals år av ömsesidigt beroende i en nordeuropeisk marginalekonomi, som skapar grogrunden för ett alla-måste-med, som också kan läsas alla-ska-få-vara-med.
Hon ser bara dumma såssar som "förkväver initiativen". Hon vet ingenting, ser ingenting, förstår ingenting.
Gråta, inte skratta.
Man skall alls inte idyllisera bystämman, indelningsverket eller ens fackföreningsrörelsen (eller för den delen, bondekooperationen). Några demokratiska ideal i vår mening var det knappast som hägrade förrän tidigast på 1800-talet. Men det ömsesidiga beroendet och den gemensamma utsattheten skapade en beredskap att söka lösningar som inbegrep många.
För att det fungerade.

Men då vet vi i alla fall vad målet är: att bryta viljan att värna det gemensamma.