Ytterligare några tankar kring Thatcher

Var firandet av Thatchers död smaklöst?

Tja, det kan man väl säga. Men att målmedvetet förstöra det svaga kitt som ännu håller ihop våra samhällen i någon sorts skugglik reflex av godhet – det är för mig betydligt mera smaklöst.

There is no such thing as society.

                                                  * * *

Att dra in Thatchers kön i hyllningarna är inget annat än sexism. Om du gillade hennes politik, hylla henne, om du ogillade den,  kritisera. Men ge henne ingen särskild credd för att hon var kvinna.

                                                  * * *

"Jag bryr mig inte så mycket om deras politik, men Hitler och Stalin var viktiga förebilder, för de visade hur långt en man med mustasch kan nå. Det är lite tråkigt att folk talar illa om dem nu när de är döda"

                                                  * * *

Ett problem med samtidens högermänniskor i Thatchers efterföljd är att de vill vidga klassklyftorna – men av någon anledning inte vågar säga det.

                                                  * * *

Konservativ, jag? Jo då.

Talar med en uppskattad och klok kollega om att vara konservativ. 

Han bestrider att jag är det. 
Att sådär i allmänhet förespråka frasen ”if it aint broken, dont fix it” räcker inte, menar han. En konservativ vill bevara saker, enkannerligen i politiska sammanhang, även om de inte är bra, för bevarandets skull, säger han.

Eller ungefär så, jag lovar inte att jag kan göra hans resonemang riktig rättvisa.

Bland annat därför att vi inte är överens. Jag menar nämligen att jag är i grunden konservativ.

Man måste nämligen skilja mellan konservatism som livshållning och konservatism som samhällssyn.  Den som är konservativ i fråga om politik vill bevara strukturer; den som har en konservativ livshållning vill få känna igen sig.

Jag tror att det var där som N och jag – nej, inte egentligen var oense, men talade om olika saker.

För jag är ingalunda särdeles konservativ i den enkla politiska meningen, den som hette ”höger” en gång i tiden när världen ännu var begriplig; tvärtom för mig min konservatism ganska ofta till vad som brukar definieras som vänsterståndpunkter (”ge fan i att sälja ut våra gemensamma ägodelar”, ”bevara Slussen”,”ge landsbygden rimliga möjligheter att leva” etc etc).

Men alltså i fråga om livshållning. Och det går längre än vännen N postulerade. 

Men det är bra att få sambanden ifrågasatta; jag skall försöka reda ut det för mig själv här.

Vi behöver inte spilla många ord på skillnaden mellan konservativ och reaktionär, mer än att konstatera att den finns, och påpeka att det förstnämnda främst är – eller således: kan vara - en inställning till tillvaron, det senare i högre grad handlar just om politik.

Och att den konservative snarast vill skademinimera effekterna av världens oundvikliga gång, medan den reaktionäre hoppas på att kunna ändra densamma.

En svårighet är att jag inte vet vad man skall kalla motsatsen till den konservative.

”Förändringsbenägen”?  Nej, det stämmer inte. Förutom att det är ett tramsigt konsultord av newspeak så missar det att även en konservativ person kan vara förändringsbenägen i en mening, nb de sällsynta gånger hen finner förändringen väl grundad och motiverad.

”Liberal”?  Nej, det var på 1800-talet. Och i dag är ordet liberal så kontaminerat och samtidigt så uttunnat att det snart är meningslöst att använda. Dessutom fokuserar det för mycket på den rent politiska dimensionen.

”Radikal? ”  Inte heller riktigt bra, eftersom det ordet faktiskt implicerar inte bara en lust till förändring, utan till (just) en radikal förändring, en uppryckning med roten. Och det är ju inte nödvändigtvis det som avses.

Men låt gå för ”radikal” för ett ögonblick. För att ha något att använda.

Då tror jag man kan fånga in en viktig dimension av skillnaden så här:

En ”radikal” söker efter saker som behöver förändras – en konservativ ser i första hand saker som bör bevaras.

Den konservative har en hög tröskel för att betrakta saker som förändringsmogna.

En konservativ vill som sagt kunna känna igen sig.

En viktig faktor, tror jag, är att den konservative inte tror att världen blir bättre.

Somliga tror att den blir sämre, de är pessimister och (tycks det mig) ofta även politiskt konservativa; andra tror (som jag) att detta är meningslösa kategorier som kvarlever från en annan tid, och att man inte kan motivera några åtgärder eller handlingar alls med utvecklingsoptimistiska kalkyler.

Eller, för den delen, avvisa dem på sådana grunder.

Då måste varje handling, varje åtgärd, varje idé om förändring, motiveras på sina egna meriter.

Det ställer genast högre krav. ”Utvecklingen” kräver inte längre något.

Det är vi som väljer. Och vem blir då inte tvekande, trevande, famlande – och konservativ?

Jag vill hävda att väldigt mycken radikalism – även fashionabelt postmodernistisk och post-postmodernistisk och gud vet vad – fortfarande ytterst bygger på en utvecklingsoptimism med sina rötter ner i 1800-talets ohöljda framtidsglädje.

Låt oss också slå fast att en konservativ INTE motsätter sig alla förändringar, a priori.

Dels vet hen att världens tillstånd är dynamiskt, det vore meningslöst att drömma om ett tillstånd helt utan förändringar och till en viss gräns får man gilla läget, dels kan även konservativa uppfatta vissa förändringar som huvudsakligen positiva. Det är en gradskillnad.

Men notera ordet ”huvudsakligen” – jag tror, dock utan att kunna bevisa det, att konservativa är  mer klara över att varje förändring drar med sig en rad effekter i släptåg, och ingalunda bara de avsedda.

Och att summan även av den i bästa mening genomförda åtgärden kan vara negativ.

I den mån man alls tror sig om att kunna summera – det tror ju oftast förändringars upphovsmän, medan den konservative snarast har en skepsis mot den sortens enkel matematik.

Men vi vet att vägen till helvetet har en särskild stenläggning.

En annan distinktion är den att de förändringar den konservative är beredd att ge sitt bifall i första hand är de som är avsedda att fullända något, medan den ”radikale” vill se förändringar som syftar till att just förändra något, avskaffa, bygga nytt.

Själva ordet nytt är för den konservative en varningssignal, för den radikale en kvalitetsstämpel

Det handlar således också om förväntningar inför förändringar: en konservativ är mer benägen att inte tro på att det blir någon förbättring.

Ett annat sätt att se det är så här: Om det finns två alternativ som i grunden är precis lika attraktiva (ja, jag vet att det är teoretiskt, men låt oss anta!), precis lika lockande i sig och på egna meriter, så kommer den konservative att föredra det som ligger närmast status quo, och den ”radikale” att föredra det som innebär förändring.

Det är två olika livshållningar, och de finns hos olika, konkreta personer.

Och i den meningen är jag obotligen konservativ.

Hur kommer det sig? 

Jag vet inte, men jag tror att min konservatism har med personliga upplevelser att göra; och jag tror att det i mycket handlar om döden.  Om den rädslan. I de tidiga åren.

Min tomma ekande saknad efter Anders död, min vildsinta vrede efter mormors plötsliga bortgång och min unga skräck för allas död under de där viktiga åren.

Motviljan mot att se de viktiga människorna slitas ifrån mig, slitas ut ur mitt, vårt, allas liv.

Det som blev kvarblivandets, samlandets, återerinringens, minnets förbannelse. 

Och dröjandets: de försiktiga stegens prövande väg.

Det är därför jag inte kan göra mig av med mina böcker och inte har något behov av att byta gardiner.

Det är därför jag är konservativ.

Tror jag.

Byta namn?

Funderar starkt på att byta namn på den här bloggen.
Har via google förstått att det finns någon eller några som använder samma signatur i kommentarsfält, alltså inte "Grinig Gammal Gubbe" utan sammanskrivet som jag har det - GrinigGammalGubbe.

Det tycker jag är närmast varumärkesintrång, men inser att det inte går att skydda sig emot.

Dock har det fått mig att fundera.

Min tanke har hela tiden varit att titeln skall uppfattas som å ena sidan fullt allvarligt - jag är en smula grinig ibland, jag börjar bli gammal, och visst har jag gubbiga drag - men å andra sidan med någon liten självdistans, eftersom jag tycker att jag har viss förmåga att småle åt de där dragen, betraktade utifrån.

Men nu tycker jag mig märka att det finns mer förgrämda naturer (det trodde ni inte!) som på något vis  tycks känna att om de väl draperat sig i GGG-kläderna så har de carte blanche för att strunta i småleendet och distansen, och bara vara griniga.
Eller mer.

Det är ju inte så kul.
Det är ju inte jag.

Så jag funderar alltså på att byta namn.
Det enda är att jag inte vet till vad.

Egendomligt inslag i hyllningskören

Ett av de mest egendomliga inslagen i hyllningskören till Maggie Thatcher är det här med att hon bör uppskattas för att hon var kvinna, och att kritikerna – utsagt eller underförstått – vänder sig mot henne av genusskäl, eventuellt ren misogyni. 

Men, alltså, liksom, va!?

Visa mig en enda jämställdhetsreform hon genomförde, ge mig ett enda genuspolititiskt ställningstagande – eller nämn åtminstone en kvinnlig politikerkollega som hon tog hand och och hjälpte fram.

Inte det, nä.

Nej, visst – detta är kvinnan som sade ”As a woman?!? I am not a woman. I thought I was the Prime Minister”.

Margaret Thatcher kunde komma till makten därför att feminister av båda könen hade kämpat för att bryta ned hindren för kvinnor i samhällslivet. Där finns hjältedomen. 

Ingen annanstans.

Nionde april

   Nionde april   De grå fartygsskroven i gryningen   Alltid

   Tyngden över morgonen, över dagen   Tyngden över världen

   En hårt sammanpressad tidsboll av de dödas skrik

   Allt som vi måste minnas, allt som alla har glömt

   Och en övergiven mänsklighet vars skri har tystats

   De grå fartygen    De mullrande planen    Den tunga  vinden

   som för fem långa år upp över vattnen, över landen, med

   sin mörka fällning av död,  sin frätande fällning av smärta,

   sin förtvivlan, sin stumhet, sin sorg, sin hopplöshet   Fem år

   av ingenting, av allt, bortkastat, söndersläpat, uthungrat

   Den grå morgonen   Sirenerna   Larmen   Mullrandet

   Och avståndet som växer och växer och växer i världen

                                                                                       9.4.13

Det "genompolitiserade 70-talet", igen.

Författaren just i början av det genompolitiserade 70-talet 

Det här med det politiska 70-talet igen. (Apropå dendär filmen å det...)

Att det var så inkrökt, så hårt, så ensidigt.

Det var det kanske, för några. Några få.

Några som på ett olyckligt sätt har tillåtits att prägla bilden av tiden.

Men vi.

Vi andra.

Vi som också var med.

Vi som också såg oss som en del av förändringen, upproret, revolten.

Vi var ju så många fler.

Det var ju inte så att man ägnade sig åt politik hela tiden. 

Den mesta tiden ägnade man åt att plugga eller jobba och det mesta av den tiden som blev över delades mellan att drömma och att umgås med sina vänner.

Därvidlag var det så som nu.

En viktig skillnad var dock hur umgänget med vännerna såg ut.

Av teknologiska skäl föregick det IRL – om man dit räknar de långa telefonsamtalen, närmast ändlösa, i alla fall många gånger flertimmeslånga.

Men oftast möttes man, i fysiska rum, som då liksom nu kunde vara hemmarum eller caféer, krogar eller skolkorridorer. 

Och man talade.

Och talade.

Det gör man väl nu också, även om det för en medelålders man ibland kan se ut som om 17-åringarna av i dag mest kommunicerar nedböjda över en liten liten skärm.

Skillnaden dyker upp när man tänker på vad vi talade om.

Mycket var sig likt, är sig likt genom seklerna.

Man talade om relationer. Om pojkar och flickor, om män och kvinnor, om vuxna och ungdomar, om grupper och individer, och närvaro och utanförskap.

Om kärlek, detta underliga djur som var så svårt att tämja.

Men man talade också, och här kommer skillnaden, om samhället.

Vi satt på dagar, kvällar, nätter och pratade om det ena eller andra, och gång på gång kom man in på hur samhället var organiserat, hur det kunde vara organiserat, hur det borde vara organiserat.

Vi tyckte att sådana saker var viktiga. Vi trodde att sådana saker var påverkbara.

Vi tog samhället på allvar, och vi trodde att också vi betydde något, kunde betyda något.

Vi blev som oftast nedslagna av erfarenheterna, då och senare, vilket efterlämnade en bitterhet - som hos många nog har bidragit till att ta avstånd från sig själv, från verkligheten, från drömmen. 

Men det var så.

Det är den stora skillnaden mellan de åren och nu:

Politiken var inte allt.

Men den var på riktigt. Och den var allvar.

Livet var här och nu och framtiden i ett. Inte nån jävla postmodern teaterscen.

Och de hårdföra sekterna med de despotiska sektledarna då?

De fanns.

Men de var ju så få!

Och de spelade så liten roll.

Vi som var den stora massan av allmän vänster, FNL-märkesbärande, spontandemonstrerande, långhårig, frikärleksdrömmande, oändlighetsdiskuterande, rockmusiksbesatt, gärdesfestivalande, upprorisk, drogexperimenterande, marxläsande, poesiskrivande, frihetstörstande – och allt som oftast tämligen vilsna, vi var ju så många fler!

Och ännu många fler, det måste man minnas, var de som stannade hemma på kvällen och åt rotmos med fläsklägg och sedan gick till jobbet eller skolan på måndag och inte mer med det.

Det är också något som så lätt tappas bort.

Liksom att dedär sektledarna, de finns i lika grad i dag.

Bara att deras påbud gäller andra saker i dagens genomnischade samhälle. Du är vad du klär dig i. Du blir vad du köper.

Och att det verkar betydligt svårare att glida iväg ur deras grepp.

I dag verkar ungdomens liv vara så hårt nischat – man tillhör en viss grupp, är på ett visst sätt, och det är benhårt strikt; det finns bara ett sätt att passa in. 

Men det var ju just så det INTE var under dedär virvlande åren. Man kunde, som en närstående säger, ha en Mahjongblus och en sidenscarf hängande i samma garderob.

Att den friheten fanns är svår att kommunicera i dagens klimat.

(Inte så att det saknades utstötning, självutnämnda maktpaschor, rigiditet, ren mobbning – vilken människa har gått genom ungdomsåren utan att konfronteras med sådant?  Men det präglade inte tiden, och det var inte institutionaliserat som i dagens shoppingsamhälle).

Jag skulle vilja skriva en skönlitterär text om detta.

______________________________________

Det kunde ju vara på så många sätt:  Här är ett.

Har jag varit inne på de här tankarna förr?  Visst. En gång handlade det om 68.

Après Mai

Så kom vi i elfte timmen iväg och såg filmen med den idiotiskt översatta titeln ”Efter revolutionen”.

Originaltiteln är ”Après Mai” och även om begreppet maj inte har samma konnotationer här som i Frankrike så hade det varit bättre att behålla den eller ta något helt annat.

Om inte Scola redan för länge sedan hade använt ”Vi som älskade varandra så mycket” hade det kunna vara en bra titel. Och på något paradoxalt plan liknar  Olivier Assayas film faktiskt Scolas en smula, fast utan nu-plan. 

Allt utspelas under några febriga månader 1971, det är i slutet av tonåren och början av årtiondet, och det är alltså som titeln anger efter den maj 68 som redan vid det här laget var ett myomspunnet förflutet.

Kampen har inte slutat, men den har på en gång hårdnat och blivit vardagligare, och i vissa avseenden skärpts.

Våra protagonister rör sig åtminstone delvis och ibland i gränslandet mellan utomparlamentariska aktioner och små terroraktioner, ständigt i underläge mot en allt mer heltäckande repression, och i ständiga diskussioner och splittringar kring vad som är den rätta vägen.

För den som var med – ehuru med lite längre distans till det utomparlamentariska -  klingar allt detta oerhört välbekant.

Men än mer välbekant klingar det andra som filmen berättar, hur ”allt är politik” bara var en del av livshållningen och tillvaron, och (hur allvarligt man än tog det) stundom en mindre del.

De många revolterna var sammanflätade och överlappande, och konstnärsdrömmarna stod inte i någon enkel motsättning till politiken – tvärtom ägnades i verkligheten alldeles som i filmen mycket tid och kraft åt försöken att sammanjämka dem. Det vridandet och vändandet på argument och känslor och ställningstaganden och drömmar och inordning och självhävdelse och visioner tycker jag är en av filmens verkliga styrkor.

Och den ”fria” sexualiteten, som måhända för ett historiskt ögonblick var en liten smula mer jämställd än tidigare (och kanske senare) var likväl inte fri från smärta, triumf, saknad, positionering, glädje, svek – och revolt.

Och så drogerna. Visst fanns det en motsättning den gången mellan ”politisk” vänster och ”flumvänster”, som med lätt hand berörs i filmen, men många var vi som gled emellan och fanns i båda lägren eller inget – något som också filmen skildrar väldigt tydligt. Och väldigt fint.

Det är fint och exakt skildrat, och fullt av små tidsmarkörer, inklusive det eviga rökandet, och många små blinkningar.

Jag uppskattade att det repressiva samhällets representanter (med något undantag) inte framställdes som svarta monster, utan som människor.

Jag älskade att allt överhuvudtaget framställdes just så komplicerat  (och samtidigt enkelt) som det var.  Och hur Assayas hade fångat dendär febriga känslan, när man var 17 och det var 1971, av att alla beslut var så stora, alla händelser så viktiga, alla steg så avgörande. Och att han gjort det utan att svika de unga – oss unga, då, nu – för det var ju så.

Och jag älskade att historien berättades just så som en berättelse ur livet är – in medias res och alltid oavslutad, fortsättande, utan avrundande och överslätande förklaringar.

På köpet fick jag bilder från såväl Paris som den franska landsbygd jag för första gången mötte just det året, sommaren -71 – och ovanpå det så väl Florens som Pompeji och till och med några scener från Bolivia i en film i filmen. Och tågresor och liftande på 70-talet. Praktiskt taget hela ungdomen. Konsten som en spegel? Jag vet inte.

Att soundtracket till valda delar var plockat ur min gamla skivsamling skadade ju inte. Man måste älska en film som ger plats för Dr Strangely Strange: 

Återbesök - Turandot igen

Vi tog ett andra varv med Turandot.

Nina Stemme har dragit sina färde och lämnat över titelrollen till Teresa Mancini, men i övrigt var föreställningen sig lik.
Vill säga, så långt vi kunde bedöma, för vi hade denna gång endast lyssnarplatser med bara en litet hörn av scenen synligt. (Om förra besöket här - och om Budapestupplagan här)

Dock det hörn där Yana Kleyn rörde sig när hon framförde "Signore, ascolta", som allt mer framstår som föreställningens absoluta höjdpunkt, och återigen gav henne välförtjänta ovationer.
Mer om detta längre ner.

Ms Mancini gjorde ett blandat intryck, det kändes som om hon kom lite fel in i "In questa reggia" - jag har inte kunskaper nog att bedöma vad som hände men nog kändes det som att hon halkade lite.
Effekten av detta, och/eller hennes hela stil, var att hennes Turandot kändes betydligt mer desperat (A-L:s formulering) än Stemme och hennes Turandot av stål.

Efter pausen kändes det som om Mancini liksom kommit igång, och hela stegringen efter Lius död upp mot finalen var nästan lika mäktig som förra gången.
Vad gäller Massis Calaf upplevde vi det som om han tog i lite mera denna gång. Eller kanske var det bara att vi var relativt sett mer fokuserade på lyssnande, jag vet inte.
Om det var bättre så, eller inte?  Jag vet inte det heller.

Men Yana Kleyn, alltså.
Jag vet att jag tjatar.

Men den där rösten, dess förmåga att vara mjuk och stark på en gång, och så det där avslutande partiet i "Signore, ascolta" när hon liksom drar ut de högsta tonerna till fina tunna trådar som hänger ovanom allting och man vill aldrig att det skall ta slut och kanske gör det inte det heller.
Kanske fortsätter det för evigt.
Någonstans.
Inne.
Utanför



(...och en inspelning gör ändå inte upplevelsen tillnärmelsevis rättvisa.)

Vintervandring i Tanto

Ni kan lägga av nu. Det är bra. Skämtet är inte kul längre. 

Det var det förresten inte från början heller.

Det skall inte se ut så här i Tantolunden i april. Inte ens på månadens första dag.

Alltså, liksom, va!  Vid talar sydbrant. Vi talar om extremt gynnat läge. Vi talar om hängande trädgårdar, där terassodlingar fångar upp de bästa av villkor.

Då skall inte gångvägarna se ut så här:

Himlen var i alla fall blå när vi tog år vinterpromenad i Tanto, blå ovan kolonilotterna, blå ovan de nakna träden, blå ovanför snötäcket.
Vinterblå.

Men vi måste vara rättvisa. Vintern står inte alldeles oemotsagd.

Faktum är att vi stötte på såväl snödroppar...

...som vintergäck...

                                                  ...och till och med krokus...        

Dagens mest oväntade fynd var dock mykologiskt. Vi lät dem stå.

(ja, vi lät blommorna stå också)

Mor och son begrundar kampen mellan Gubben Vinter och Gumman Tö...

...innan alla tröttnade på kampen och de vita gångarna och vintern och allt det där och gick och fikade på Zinkens vandrarhem.

Aprilbilden. I utkanten

Nej, inte heller den här bilden är tagen i ”rätt” månad.

Spelar det någon roll? Finns det en djupare sanning om almanackans bilder?
Jag tvivlar, fångad som jag är i sommartidsväxlingens tidsförlust.
Timmarna, dagarna och åren är ändå bara en sorts approximativa etiketter.

Fotografiet är inte april; men bilden är det.

Den är taget i ett ljus, en luft, en vind, en doft, som var april, även om kalendern kanske sade mars eller till och med februari, jag är inte längre säker.

Det är vid sydsidan av Schlei, just norr om Hedeby. Man kan ana Wikingerturm i Schleswig i diset, och Gottorps slott vid dess fot.
Historiens vita nuflöde.

Bakom ryggen Hedeby, den första stora staden i Norden. Det var här så mycket började.
På annat ställe har jag skrivit om det.

Nu en utkant i en liten stad i en utkant av ett stort land.

Och trädet?

Det väntar på våren. Det vet att det är april nu, när fotografiet än togs.

Någonstans finns den.
Någonstans.



___________________________________________

Tidigare bilder

o  Marsbilden: Historien

o  Februaribilden: Ensamheten
o  Januaribilden: Kylan