Återbesök - Turandot igen

Vi tog ett andra varv med Turandot.

Nina Stemme har dragit sina färde och lämnat över titelrollen till Teresa Mancini, men i övrigt var föreställningen sig lik.
Vill säga, så långt vi kunde bedöma, för vi hade denna gång endast lyssnarplatser med bara en litet hörn av scenen synligt. (Om förra besöket här - och om Budapestupplagan här)

Dock det hörn där Yana Kleyn rörde sig när hon framförde "Signore, ascolta", som allt mer framstår som föreställningens absoluta höjdpunkt, och återigen gav henne välförtjänta ovationer.
Mer om detta längre ner.

Ms Mancini gjorde ett blandat intryck, det kändes som om hon kom lite fel in i "In questa reggia" - jag har inte kunskaper nog att bedöma vad som hände men nog kändes det som att hon halkade lite.
Effekten av detta, och/eller hennes hela stil, var att hennes Turandot kändes betydligt mer desperat (A-L:s formulering) än Stemme och hennes Turandot av stål.

Efter pausen kändes det som om Mancini liksom kommit igång, och hela stegringen efter Lius död upp mot finalen var nästan lika mäktig som förra gången.
Vad gäller Massis Calaf upplevde vi det som om han tog i lite mera denna gång. Eller kanske var det bara att vi var relativt sett mer fokuserade på lyssnande, jag vet inte.
Om det var bättre så, eller inte?  Jag vet inte det heller.

Men Yana Kleyn, alltså.
Jag vet att jag tjatar.

Men den där rösten, dess förmåga att vara mjuk och stark på en gång, och så det där avslutande partiet i "Signore, ascolta" när hon liksom drar ut de högsta tonerna till fina tunna trådar som hänger ovanom allting och man vill aldrig att det skall ta slut och kanske gör det inte det heller.
Kanske fortsätter det för evigt.
Någonstans.
Inne.
Utanför



(...och en inspelning gör ändå inte upplevelsen tillnärmelsevis rättvisa.)