Tranströmer, Dylan & jag, cirka 1974.

Denna dag, när Tranströmer och inte Dylan fick Nobelpriset, känns det lite kul att minnas en pastischiserande dikt jag skrev för sådär 40 år sedan. Den börjar:
"Jag spelar Dylan efter en regnvåt dag..."

...och ser i sin helhet ut så här:

Jag spelar Dylan efter en regnig dag          (inte regnvåt, jag mindes fel)
Hans röst är hes och vänlig, en kvarleva
     från den tid då vi ännu trodde
att sånger kunde förändra världen

Himlen växlar, molnen kan inte besluta sig
måsarna kan inte besluta sig
     Men nej, naturen är inte besjälad
& jag kan besluta mig själv

Jag hissar den röda flaggan
Det betyder: Vi vill strid    Vi vägrar
     att ge oss
Allt mervärde tillhör arbetarklassen

Det betyder: Vi kastar sten
i era glashus    Er tebjudning
är ingen revolution    Lavinen
rullar nerför sluttningen


OK.
Originalet är bättre.
Och inte riktigt lika tidsbundet.
Men ändå.


Jag tror för övrigt att det var den dikten som en tidskriftsredaktör refuserade med den i sammanhanget lite oväntade motiveringen att han "tyckte att den liknade något han hade läst förut".
Det var liksom det som var poängen.