Oktober 11, sekel på sekel

Sista dagen i oktober. Året mot sitt slut, det andra året på tiotalet. Vi är redan djupt inne i detta nyss så nya sekel.
Time, time, we hardly even knew you –

Det ger också ensorts perspektiv på de där första åren av det förra seklet, de sista i det långa 1800-talet.

Man, eller i alla fall jag, brukar ibland tänka på dem som bara ensorts ögonblickskort inandning innan världskriget bröt ut med all den nya tiden, allt det som krossade och revolutionerade och byggde upp igen på helt andra vis och åter bröt ner – then came the same thing over again –

Men naturligtvis (och det är så löjligt självklart när man väl har sett det) så var det aldrig någon som upplevde det så, då.
Man lade år till år och gick framåt i det nya seklet, som lovade väl på många vis, fast det givet hade orosmoln på andra, som varje tid, som varje sekel.

Som också vårt.

Man upplever ingen tid som kort när man lever i den: det finns ingen annan tid.

Och den som mot slutet av år 1911 blickade bakåt mot sekelskiftet såg ett antal år lagda vid varandra, händelserika, kanske goda eller kanske onda beroende på vem som såg på vad, såg magra år och rika, såg personligt och allmänt.
Såg människor leva, dö, födas, komma och gå, växa och krympa, röra sig över den världskarta i skala 1:1 som är utbredd över globen.

Man hade inte bråttom 1911 att hinna med det som skulle hinnas.

Så kan man slås av de banala insikterna, den sista dagen i oktober.
_________________________________________________

Soundtrack för det förra seklet: Trains