Klämkäckt om död och pina.

Och så operan igen. Trubaduren.

Det är ju Verdi-år i år. 

Verdi-år och Wagner-år.

Skall jag vara riktigt uppriktig är jag ingen stor älskare av någon av de båda herrarna.

Mycket förenklat tycker jag att Wagner trallar för lite och Verdi för mycket.

Det är något skumt med det där, att passionerna flödar (i operavärldens sedvanligt skruvade intrig), känslorna svallar, kärleken och döden möts på de mest plågsamma vis – och allt till en klämmig melodi av den typ som redan en annan grinig gammal gubbe för över hundra år sedan kallade ”positivhalarmusik”.

Det skär sig en smula.

Kungliga Teatern kör just nu en föreställning av Verdis Trubaduren som bjuder på några tydliga exempel på det. Till exempel i sista aktens sorgesamma samtal mellan mor och son (som dock inte är mor och son visar det sig, för det är ju som sagt i operaintrigernas speciella verklighet) där det helt plötsligt faller ut i sådana där små positivhalarsekvenser.

Klämkäckt sjunget om död och pina och andra sådana lustigheter.

Jag kanske springer in genom sedan länge uppslagna dörrar, jag vet inte. Det är i alla fall så påtagligt att man sett sig föranlåten att kommentera det i programmet, och vända det till Verdis styrka, att han på något vis ställer livets paradoxer i centrum eller hur det nu var.

Det fungerar inte riktigt för mig. Min smak är så banal att jag vill att musiken skall uttrycka stämningen och känslorna, inte kontrastera dem på något fiffigt kontrapunktiskt vis.

(Undras förresten om inte årets andre jubilar ibland kan beslås med motsatsen – känslor av svallande lycka eller bara genuin glädje som musikaliskt uttrycks i vibrerande högdramatik eller stormande storslagenhet?)

Vi kom närmast från två föreställningar av Turandot, och även om Yana Kleyn förgyller också Trubaduren som Leonora så når den inte upp till hennes gestaltning av Liu – helt enkelt därför att rollen inte ger den möjligheten. 

Visst gör hon en vacker Tacea la notte placida, men den följs omedelbart av en klämkäck gatuvisa – Di tale amor che dirsi – tralala trallali trallallalala – som förtar mycket av effekten.  Men som å andra sidan stannar i huvudet. 

Det är inget fel på Verdis förmåga att skriva låtar som fastnar.

Men Kleyn har inte många tillfällen att skapa den där magin när hon drar ut de högsta tonerna till svindelspindeltrådar av ren overklighet som hon gör som Liu.

  

Nu skall jag inte göra mig surare än vad jag är. 
Det bjuds förstås på mycket bra musik, och ett stycke som D’ amor sull’ali rosee till exempel ger Yana Kleyn möjligheter att visa upp sin förmåga, och har alla förutsättningar att förbli en favorit. 

Förutom Kleyn är Stuart Neill riktigt bra som Manrico (en gammal paradroll för Jussi B, har jag insett genom självstudier på Youtube och annorstädes, så det finns att konkurrera med) och Agneta Lundgren likaledes som Azucena, zigenarkvinnan som egentligen är berättelsens centralfigur.

Lite svårare har jag för Alberto Gazales greve Luna, det är lite för mycket manér och kliva fram till scenkanten för min smak. Det är öht en föreställning med ovanligt mycket sådant, och en glad eller artig publik som applåderar så fort tillfälle ges och ibland annars också.

Att inte kunna vänta ut den sista tonen innan man börjar klappa är ett oskick.

Vad jag tycker om töntskallar som prompt ska få ropa ”Bravo!” efter varenda genomförd aria kan vi lämna därhän.

Scenlösningarna är listiga och lite lustiga som de brukar vara, med två jättelika halvcirkelformade murstycken som fyller flera funktioner.  Enkelt och funktionellt.

Däremot är klädkoden knäpp.

Att låta Leonora se ut som utstigen ur Ett dockhem och spela mot Luna som en blandning av 20-talsvivör och samtida Balkangangster och med Manrico som en italiensk operatenor är svårbegripligt, för att uttrycka det försiktigt; och raffset med kräftskive-hattar på Lunas soldatgäng när det förbereder sig för striden är bara löjligt.

Missnöjd alltså?

Inte alls. Bara en smula grinig som vanligt ;-)

___________________

Här inledningen till en komplett föreställning från 90-talet, en spellista i 15 klipp som rullar, som jag använt för att lyssna in mig. Det klämmiga förhållandevis nedtonat. Ett välbekant ansikte som Manrico.

Hela spellistan till denna föreställning här.