Oktober 11, sekel på sekel

Sista dagen i oktober. Året mot sitt slut, det andra året på tiotalet. Vi är redan djupt inne i detta nyss så nya sekel.
Time, time, we hardly even knew you –

Det ger också ensorts perspektiv på de där första åren av det förra seklet, de sista i det långa 1800-talet.

Man, eller i alla fall jag, brukar ibland tänka på dem som bara ensorts ögonblickskort inandning innan världskriget bröt ut med all den nya tiden, allt det som krossade och revolutionerade och byggde upp igen på helt andra vis och åter bröt ner – then came the same thing over again –

Men naturligtvis (och det är så löjligt självklart när man väl har sett det) så var det aldrig någon som upplevde det så, då.
Man lade år till år och gick framåt i det nya seklet, som lovade väl på många vis, fast det givet hade orosmoln på andra, som varje tid, som varje sekel.

Som också vårt.

Man upplever ingen tid som kort när man lever i den: det finns ingen annan tid.

Och den som mot slutet av år 1911 blickade bakåt mot sekelskiftet såg ett antal år lagda vid varandra, händelserika, kanske goda eller kanske onda beroende på vem som såg på vad, såg magra år och rika, såg personligt och allmänt.
Såg människor leva, dö, födas, komma och gå, växa och krympa, röra sig över den världskarta i skala 1:1 som är utbredd över globen.

Man hade inte bråttom 1911 att hinna med det som skulle hinnas.

Så kan man slås av de banala insikterna, den sista dagen i oktober.
_________________________________________________

Soundtrack för det förra seklet: Trains

Farfar & annat

29 oktober.
124 år sedan min farfar föddes.

Tänker då och då att man borde skriva något om honom, lämna ett litet bidrag till att återupprätta denna alltför bortglömda gestalt i svensk presshistoria.

A Emil Jacobsson var trots allt förbundets ordförande i nästan tio år, och en central person i Handelstidningens motståndsarbete under de mörka bruna åren.

Jag kan bli väldigt trött på det ensidiga fokus på Torgny Segerstedt, med all respekt för denne - och hur man glömmer de andra, en Emil Jacobsson, en Knut Petersson m fl (även om Petersson till skillnad från farfar får ett bisats-omnämnande i NE).

Enligt J var det en av farfars Situationen-krönikor som utlöste det första transportförbudet mot GHT.

Hittills har alla planer dock slutat som trötta tankar om vad man skulle kunna göra och kanske borde ha gjort.

Det är så väldigt mycket man borde
Och så förfärligt lite man gjort,
vill jag minnas att Tove Jansson uttrycker det.


                                          *  *  *  

Firar dagen med att beställa årets första julklapp(ar). En tills vidare hemlig variation på ett tidigare spelat tema.
Eller, egentligen nästan tvärtom: ett nytt tema med en tidigare utnyttjad variation.



                                                                          (foto: MJ)(?)

Werner A med flera

Under långsamt tillfrisknande - tror jag - fortsätter jag lite förstrött att digitalisera gamla kassettband.

Hittar bland annat en där Werner Aspenström läser egna dikter. Vad den mannen var bra!

Man påminns återigen om hur mycket bättre det är att höra författaren själv läsa, än en manierad skådespelare som vill framhäva sin egen teknik snarare än författarens ord.

En aldrig så tafatt och röstbräckt diktare kommer oändligt mycket närmare än någon skådespelare någonsin kan.
Och Werner A var varken tafatt eller bräckt, även om han ibland lånade ensorts tafatthetens klädnad till sina dikter.

Där fanns sådana pärlande påminnelser.
Och alls inte bara den berömda sardinen, som man än i dag stundom ser som graffitti.

Snöbrev.
Kärleken och döden.
Mätarlarven.
med mera...

(försökte bifoga ett stycke där WA läser "Snöbrev" men utan framgång. Det åt istället upp första versionen av denna text.)


                                          *  *  *  

För övrigt en intressant recension av en bok om en ny sorts liberalism, eller rättare skrivet: en recension av en synbarligen intressant bok om en ny sorts liberalism, i dagens SvD: Frihet under attack .

Kan man hoppas att den svenska borgerligheten börjar se att det inte bara är stat och kommun som hotar individen och individens rättigheter.
Att en dysfunktionell marknad knappast säkrar allas sanna lycka och världens fortbestånd.

Vi som är konservativa har sett det länge.
Vi som är lite vänster har sett det länge.

Kanske sprider sig insikten även till dem som har problemfomuleringsprivilegiet.

Så finns det en smula hopp om civilisationens fortbestånd.

För sjuk och trött att skriva något klokare och mer analytiskt om tidens tecken och deras kalejdoskopiska rörelse slänger jag här in några mer moderna dikter ur dagens-serien:

Hösten drar en snara om tiden
Bergen ligger vita och utvakade
under de gula träden     Båtarna sliter
i sina band, vill vara fåglar
Det är en av dessa dagar     Mer ensam
kan man inte vara     Det är natt
i alla riktningar     Man möter
en otillfredsställelse vart man än vänder
Det är svårt att hålla vingarna torra
Ingenting förklarar
den tid som gått

(19.10)



Dagarna kommer ovanligt tätt
i denna tid

(20.10)

Dagen är redan slut när jag sätter mig vid natten
Därför kommer jag på mig själv innan jag kommer av mig
Mina ögon immar igen    Det som ömmar
känner jag inte igen     Det tar, det mesta, en annan väg
Jag blir inte klokare för det, eller vansinnig
Det är ett stilla flöde, som ett sädesfält     Jag kan inte dricka
när jag kommer hem, alla kranar är stängda och pekar utåt,
och det är ingen som kan berätta för mig hur det smakar
Det finns näktergalar som har ett enklare liv
och galärslavar     Men jag funderar inte så mycket
på orsakerna    Finns det ett hinder kliver jag över det
som till nästa rad, men de flesta hindren skapar man
i det ögonblick man stiger över     Det finns ingen oklarhet
i utsikten mot stjärnhimlen, trots kvällsdiset och vinden
som sliter sönder timmarna i minuter och sekunder
Jag funderar inte heller mycket över bristen
på orsaker, frånvaron av kausala samband binder mig inte mer
vid denna plats än någon annan     All slump är inte tillfällig
Och alla resor leder inte inåt     Bara avstånden
förblir de samma   Bara avstånden består    Det måste man erkänna

(21.10)

Vi blir alla äldre
En gång är ingen gång
En dag är lik en annan dag

Fåglarna försvinner söderut
som namn på någon man minns
och glömt     Hösten tar tag

om våra rörelser, vrider dem
i andra riktningar: som när någon
som man älskat tar en annan väg

Vi blir själva lika dessa fåglar
som vi älskat innan de försvann,
flög söderöver, eller inåt, in i våra

en gång levda liv, försvunna liv,
försummade, försvurna åt en annan
verklighetsbild     Utan en aning

En aning annorlunda
är den värld vi nu bebor: vi stiger ned
i varje dag som i ett kallt bad

en kall avrivning, ett omvänt livtag
som vi tar för oss, för oss tar ingen
längre där vi satt oss, det sitter i

sedan länge, ett födelsemärke
satt av en annan gud, på annan plats
än det som visade oss vägen hit

En annan gud: det är vad vi har kvar

(22.10)

Läget?

Sjuk.
Trött.
Eländig.

Rädda dagarna

Rädda dagarna, deras försvinnande doft
Oktober, rönnbärsrött till rådjursbrunt
under en ögonblicksblå himmel, oktober
som nästan lovar: att förändring kan uthärdas,
att den blankt genomskinliga melankolin
inte stupar brant ner i döden    Inte ännu,
säger oktobers spröda signaler, de kvarglömda
tunt metalliska fågellätena
som löper skyggt mellan träden, natthimlens
djupnande paradox: aldrig är stjärnorna
så avlägsna och nära som nu    Och om morgonen
de första frostspåren över gulnande gräs
Förmultningens tid och likväl
den serena klarhetens    O paradoxer,
    o övergivna hus vid vägarna!
    Aldrig är livet så nära


(1979)

Årstiderna - not!

I dag är vi sura på grönsakslådeleverantörerna Årstiderna.
Efter flera års välfungerande förhållande har de dumpat oss.

De gjorde om någonting i sitt system i slutet av sommaren, och helt plötsligt upphörde vår kortbetalning att fungera.
Varpå vi fick småsura meddelanden om att det var något fel som vi (!) skulle åtgärda.

Till exempel genom att skriva in kortuppgifterna på nytt.
Det gick förstås inte. Den enda effekten blev att de gamla uppgifterna ramlade ur systemet. Och vi fick påstötningar om att betala. Och nya uppmaningar om att skriva in uppgifterna.
Vi betalade via faktura och hoppades att de skulle fixa sina fel.
Men icke.

Vänliga påpekanden om att kortet fungerar lika bra som vanligt i alla sammanhang, att INGET har ändrats på vår sida, men väl på deras, har mötts med en blandning av oförståelse och tystnad.

Och lådorna har slutat komma. Utan kommentar, utan några förvarningar, utan några förslag till alternativa lösningar.

Surt var ordet.
Bill, sa Bull.

Spretande tankar

Tiden går så långsamt när man är ung och så fort när man är gammal. Hur orättvist är inte detta mot båda parter!

                                          *  *  * 

Det går inte att komma ifrån att de är de som är mest förändringsbenägna som också är mest ansvarslösa – eller kanske ansvarsbefriade. De är redan alltid någon annanstans.
Och ”det går alltid att bygga om”.

                                          *  *  * 


Egypten vill ha Nefertite tillbaka. Klart de skall få det. Så fort de återinsätter en farao och återgår till att dyrka Aton (eller låt gå för Amon, då).
                                          *  *  * 


Alla är vi individuella på samma sätt

                                          *  *  * 


Sorterar i bokhyllorna. Det betyder rimligen något att så många av mina böcker hamnar i kategorin ”europeisk topografi”. Men vad?


                                          *  *  * 

-När skall du sluta att glädjas åt att Hammarby förlorar?
-När nyinflyttade stockholmare slutar att säga ”aha, du bor på Söder, då håller du på Hammarbaj förstås” och i stället säger ”aha, du är stockholmare, vilket lag håller du på?”

Åh en sådan härlig dag

Å en sådan härlig dag!
Djurgårn säkrar kontraktet med tre snygga mål men i en ganska usel match.




Det blev ett litet glas bubbel från Gut Ludwigsburg.
Och bättre förhpoppningar inför nästa säsong.

Vilse i pannkakan?

En del journalister kom lite snett ut i Juholt-affären.
Tvärsäkert ”visste” de att nu var stödet för J borta, nu skulle det beslutas om avgång, nu handlade det bara om timmar.
Journalister med gott rykte och vanligtvis bra källor tog miste, och stod med konstiga utväxter på näsan efteråt.

En enkel förklaring skulle kunna vara att dessa kolleger faktiskt blev indragna och nyttjade i det maktspel som uppenbarligen fortgått och fortgår i s-ledningen.

Någon eller några som gärna såg att Juholt tvingades bort valde att ge bilden av att det redan var klart, just i syfte att skapa ett tryck i frågan, en bild i medierna att saken var avgjord, kanske för att därmed få tveksamma och vacklande i partiet att sluta upp bakom avgångskraven – ingen vill ju sluta på den förlorande sidan.

Men så machiavelliska är väl inga ledande socialdemokrater? Och så manipulerbara är väl inga journalister?