Ett år till handlingarna

Ja, se, det var ett blandat år som vi nu lägger till handlingarna.

Har varken tid, lust eller ork att räkna upp tilldragelser, nöjer mig så.

Inför ett nytt år har jag inte heller någon lust att avge en massa löften.  Har aldrig haft.

 Ett antal förhoppningar har jag i stället.

De handlar om allt mellan klassiska drömmar av typen fred på jorden – eller konkret åtminstone lite vapenvila i brännande konflikthärdar, det är svårt att inte tänka på Syrien här, men annat finns ju – och helt privata förhoppningar.

I den senare genren hoppas man förstås på hälsa och välgång för de närmaste och sig själv.

Att M snart får hem C är vad som allra först dyker upp, förstås.

Men också tanken på att min egen hälsa kunde vara bättre.

I mellanrummet mellan världsomfattande naivdrömmar och personliga livshopp svävar också ett antal - dessvärre förmodligen fåfänga -  önskningar om att samtiden skulle kunna vara lite mindrre kortsiktig, tänka sig lite för ibland, fråga ”varför då?” lite oftare, fundera över orsak och verkan och deras sidoeffekter. Och sådant.

Samt bringa reda i tågtrafiken och gärna rädda Slussen.

Gott nytt år, väldiga läsarskara!

Järnvägsdrömmar från Norge

Nu har NRK gjort det igen. Härom året hängde de en kamera på en Hurtigrut-båt, med uppenbar inspiration från denna blogg ;-) och skapade en ny sorts TV-sändning som blev en omedelbar tittarsuccé.

Nu har de stigit ombord på Nordlandsbanan och följt den från Trondheim till Bodø, längs hela dess sträckning och genom fyra årstider.

Konceptet lite utvecklat, lite mer likt traditionell TV än i mitt ursprungliga förslag, men fortfarande med stora sjok där vi bara får njuta av att färdas genom landskapet.

Jag ser platser jag besökt, platser jag missat, platser jag bara får lust att färdas förbi.

Där ligger Storli där M och jag övernattade på resan mot tumlarna 2003, där är Fauske station där vi steg på södergående tåg midsommaren 1994, där borta ligger Polcirkelanläggningen, nu börjar det gå nedför efter resan över Saltfjellet, nånstans vid den här tunneln måste Nordnes ligga där A-L och jag bodde i en till campinghytte omvandlad husvagn sommaren 2009…

Och så vidare.

Utsikten framåt från loket, lokförardrömmarna, rörelsens poesi.

Flygbilder på tåget som fore det genom ett modelltågslandskap.

Landskapet som försvinner bakom den sista vagnen.

Ren pornografi för järnvägsentusiaster.

Spretiga tankar i slutet av december

Den här sammanblandningen av värde och nytta.

                                          *  *  *  

Visst vill alla att upplevelsen skall vara äkta. Men en del vill att äktheten skall vara garanterad av till exempel Disney Corporation.


                                          *  *  *

Vi är alla valfrihetens fångar

                                          *  *  *  

Alltför många verkar inte vara intresserade av yttrandefrihet utan av sin yttrandefrihet.


                                          *  *  *

Den som säger något om det förflutna påstår något om framtiden.


                                          *  *  *

Det talas en del om att förbjuda mobilanvändning vid bilkörning. Vad med mobilanvändning vid barnvagnskörande?


                                          *  *  *

Man vill gärna att tiden skall vara evig


                                          *  *  *

För att övervinna ensamheten måste man ofrånkomligen ha hjälp


                                          *  *  *

__________________________________
__________________________________


Tidigare spretiga tankar:

I början av december  *  I november   *  I oktober   *   I juli  *   I maj   

Därför tittar vi på Kalle på julafton

Men alltså. Den här föreställningen att Kalle Anka är ett barn-program på julafton.

Det är ju bara inte sant.  Riktigt små barn är sällan roade, och de lite större deltar ganska ofta mest för att de faktiskt också uppskattar ritualer och traditioner. Och för att en del inslag faktiskt är ganska roliga även när man har sett dem förut.

Men barnen släpar inte in en gran i huset heller och dekorerar den.

De bakar inte julkakor om inte någon först har satt degen åt dem. 

De köper sällan julnötter för fickpengarna och lägger i en skål, och jag har aldrig sett ett barn griljera en skinka.

Och barnen lyser påtagligt med sin frånvaro i animerade debatter i sociala medier om detaljer i programmets innehåll.

Jultraditioner är för vuxna. Det gäller även tittandet på Kalle och hans vänner.  

(Liksom för övrigt för traditionen att titta på Karl-Bertil Jonsson, en tradition som på ett märkligt sätt aldrig problematiseras. Möjligen av generationsskäl.)

Och så den kopplade föreställningen om att vi som såg programmet först var så ”svältfödda på tecknat” att vi därför älskade det.

Det var vi ju inte.

Det fanns naturligtvis ofattbart få barnprogram på TV, med dagens mått. Men saken var att hela TV-mediet var alldeles nytt, och den dominerande känslan var fascination över att det fanns. Och väl att märka, i den fascinationen tittade både barn och vuxna ofta på ”varandras program” i pur upphetsning över TV-tittandet.

Att det var få barnprogram jämfört med i dag gav oss ingen känsla av att vara svältfödda, tvärtom hade vi ju fått Andy Pandy och Humle och Dumle och andra nya bekanta,  som alldeles nyss inte hade funnits.

Och tecknad film, det såg man ju ofta på bio. Som förspel, som matinefilm, ibland som helaftonsfilm. Och inte sällan i andra sammanhang dessutom – när radhusföreningen ute i Gubbängen hade julfest stod alltid tecknad film för oss barn på programmet.

När TV-mediet blev varmt i kläderna ökade också mängden tecknat där. Kalle på julafton var inte alls denna den svältföddes hägring som så ofta hävdas i dag.

Nej, nyckeln till populariteten och etablerandet av en så fast tradition är säkert placeringen:

Kalle och de andra tog oss barn på ett nöjsamt vis förbi eftermiddagens svåra longör, när det ännu kändes oöverstigligt långt till dagens mål, julklappsutdelningen.

Nu fanns det någonting roligt att se fram emot, och inte blev det sämre av att de vuxna (säkert i flera hem än mitt) passade på att utfodra barnen med lite läsk och kakor när de nu satt stilla framför televisionsapparaten.

Den långa timmen mellan tre och fyra förvandlades från ett bottenläge i ökenvandringen mot julklappsmålet till en grönskande oas.

Där ligger i mina ögon nyckeln.

När granen är tänd

Jag är som bekant en konservativ gammal stöt, och i hemmet omges jag av likasinnade.

För oss är det ganska poänglöst att släpa in ett träd i vardagsrummet, fullt med osynliga små skogsdjur och i barken inlagrade traditioner - och sedan sätta elektriska lampor i det.

Så även i år står granen där med ljusen från Hiertas fabrik.

Den är inte den vackraste och mest regelbundna vi har haft, men inte den skevaste eller sorgligaste heller.
En ganska genomsnittlig gran. En lagom gran.

Det är alltid en utmaning att få ljushållarna på plats. Avståndet till nästa högre gren måste vara tillräckligt. Ljus som inte går att tända är meningslösa.

Och ljusen måste förstås stå någorlunda rakt. Inte för estetikens skull, det är julstämning det handlar om, inte excercis.
Men ett alltför snett ljus rinner, droppar, slocknar.
Mycket justeringar blir det innan de står rätt.

Men det får det vara värt.
Känslan när ljusen är tända, när granen är tänd.

Det lugnet, den ron, den stillheten.

Julen är här

Ja, så ser det ut att bli jul i år igen.
Pepparkaksstugan bakad, moterad och dekorerad.

Visst skevar det i några hörn, och visst kunde den röda cellofanen täcka dörröppningen bättre. Men, vad tusan!

Nu står den i alla fall där, med "gnottar" på taken, med hundkojan och carporten på plats (rödgrön röra på taket till den senare, för utrikesministerns skull), med tomte vid dörren och älgar  i skogen och ett rött hjärta på det lilla dasset.

Julen är här.

Årets julkort

Den första upplagan av årets elektroniska julkort blev lite för tung. Den gick inte så bra att skicka.

Jag fick plocka bort några bilder.  Men här är i alla fall originalet - från mosipporna i Hogdal till pepparkaksstugan.

Med nedslag i Italien, Berlin och Huddinge. Och andra platser.
Ett bröllop. En tallrik med tranbär. Kusiner och sysslingar. Och en get som A-L träffade.
Cikoria, järnvägsstationer, skogsarbete.
Och lite annat som ett år kan innehålla.

Några nya stenar till monumentet - Dom över död man

Så kom vi iväg, i snöstormen, att se filmen Dom över död man, Jan Troells porträtt av Torgny Segerstedt.

För det är vad det är – ett porträtt av titanen och hans kamp med demonerna, de jordiska som Schickelgruber och hans anhang och deras medlöpare på hemmaplan – och de inre, som en förlorad mors frånvarande närvaro och ett komplicerat erotiskt liv.

Det är mera relation och inte mycket redaktion, och av min farfar och alla de andra som gjorde den tidning där Segerstedt placerade sina ledare syns inte mycket, och ingen med namns nämnande.

Och det är till och med så att striden mot de yttre hoten på något vis förs mot bakgrund av konflikterna och komplikationerna på nära håll. 

Kanske var det så i verkligheten, jag vet för lite om det. De inblickar jag fick i tidningens liv under den tiden genom farfar var få och det är länge sedan.

Det är inget smickrande porträtt, tvärtom är konflikten mellan offentlig och privat moral en av filmens bärande dramatiska motorer. 

Men jag tycker ändå att den bidrar till att putsa monumentet Segerstedt. Det blir den ensamme kämpen och en bild av vad som drev honom, vad han bars av och vad han kämpade mot.

Det är inte Handelstidningen som stoppas av samlingsregeringens anpassning, drabbad av transportförbud och kvarstad, det är Segerstedt. 

Ensam står han, i sin ände av den forssmanska triangeln, och kämpar mot makterna – för några en Stålman, för andra en Don Quijote.

Det är jag lite skeptisk mot. Även om jag förstår den dramaturgiska tanken. Något måste lyftas fram, något skäras bort.  Men effekten blir som sagt några stenar till för monumentet.

Annars är jag imponerad.

Det är snyggt fotograferat helt i svartvitt – kanske en lite banal eftergift åt vår känsla av att fascismen och världskriget utspelades på den svartvita tiden men underbart välgjort.

Det är skickligt skådespel och i stort välbesatta roller ända ned i birollerna.

Och det är väldigt elegant berättat. Kanske kunde man ha önskat bort ett eller annat möte med det förflutnas gestalter, bara.

Att huvudpersonen bryter på danska var förvisso en smula irriterande; man vande sig, men jag hade nog föredragit en annan lösning.

Den grundläggande konflikten mellan vad man kan kalla Segerstedt-hållningen och Per Albin-hållningen görs rättvisa. 

Det finns annars en tendens i samtiden att utmåla samlingsregeringen som en samling ryggradslösa fegisar (för visst hade vi väl alla stått på den rätta sidan…?) men den fällan går inte Troell i.

Per Albins hållning är konsekvent, även om den leder till moraliska dilemman och fallgropar – precis som Segerstedts. 

Inte ens porträttet av Günther är riktigt så infamt som det kunde ha varit.

Bra där.

Ett litet miniporträtt av Ingrid Segerstedt Wiberg får man på köpet. Den korta dialogen om hennes övergång till GP osar autentiskt svavel. Hjörnes tidning var inget man gärna tog i bland Handelstidningens vänner.

Frid över dess minne.

Vederkvickta av gott historieberättande trotsade vi snöstormen och återvände hem.

______________________________________

Bilden i toppen av inlägget föreställer en av Torgny Segerstedts närmaste medarbetare och dennes yngsta barnbarn.

Maskeradbalen för tredje gången

Och så var vi och såg Maskeradbalen igen.

För tredje gången i höst för min del. Denna gång på självaste Kungliga Teatern, villsäga där den ursprungliga händelsen ägde rum, om än i en annan byggnad – man får kasta en blick mot Sofia Albertina på vägen in, så får man den rätta bilden.

Föreställningen hade gjort fyndigt bruk av kungligheten genom att låta Gustav sjunga några partier under upptrappningen till själva balen stående i den kungliga logen; ganska självklart när man väl kommit på det, men det är ju det man skall göra.

Kungen sjöngs av László Boldizsár, snabbinflugen från Budapest pga sjukdomsfall. Strålande mot den bakgrunden.  Han är uppenbarligen en agerande sångare, långt ifrån gamla tiders gå-fram-till-kanten-och-leverera-en-aria-typen (som jag iofs bara hört talas om, aldrig sett).

Ibland verkade han nästan för påhittig för resten av ensemblen, som han ju näppeligen hunnit repa med.

Överhuvudtaget var det väl agerat. Operan spelar stycket betydligt rakare och mer textnära än Folkoperans hackade men roliga uppsättning. De har uppenbarligen varit på väg in i att ”aktualisera” det, men hejdat sig i tid.  

Små irritationsmoment som att galgbacksscenen spelas med 1700-talsdräkter på en samtida bakgård dit man kommer med hiss får man leva med.

Emma Vetter som Amelia gör det bra, men sitter man och jämför med Paulina Pfeiffer som sjunger rollen – eller halva rollen – på Folkoperan så når hon förstås inte ända fram.

Däremot fungerar Anckarström/Renato utmärkt. På Operan hänger rollen ihop på ett sätt som den inte riktigt gör på Folkoperan, tycker jag. Särskilt och just genom sina kast mellan hållningar.

Det blir förstås betydligt mer av aria-applåd-aria-applåd-aria-applåd vid Gustaf Adolfs torg än på Hornsgatan, men det är väl så publiken vill ha det också. Och jag kan gott leva med det, så mycket mera som handlingen ändå förs vidare med mjuka vindlingar.

Sedan är det en annan sak att Balen riktigt saknar de stora toppnumren, de stycken som lättast fastnar är de körartade och ofta lite burleska – Ha ha ha… - det finns ett drag av vaudeville och operett här.

Recensenter och publik tycks i lika mån älska gestaltningen av pagen Oscar. Där är jag nog mera förtjust i Folkoperans version. Men kanske är det snarare rollens svävande genus de gillar än själva gestaltningen.  Som sagt, Folkoperans pojkflicka vinner där. Och nog kändes det som om hon tog innebörden mer på allvar, paradoxalt nog.

Men som helhet alltså en riktigt fin föreställning, en bra kväll.

Fiktionens förutsättningar

Diskuterar fiktionen i filmer med några yngre kolleger.

Finner att jag är ensam i att ta avstånd från införandet av det övernaturliga.

Men jag håller fast vid det.

Och vid skillnaden mellan det skruvade men möjliga, och det helt omöjliga.

Jag begär samma lagar i fiktionen som i verkligheten.

Osannolikt ja, svårbegripligt ja, helt jäkla skruvat ja – men omöjligt, nej.

Bort spöken, tidsresor, telepatier och teleporteringar - med några underbara undantag, där det otänkbara just är motorn som sätter det möjliga igång.

Bara inte denna löjliga archiveX-värld där förutsättningarna hela tiden kan sättas ur spel av en manusförfattare som vill spara sig några kort för bakfickan eller rockärmen.

Detta newage-iga ”det finns något” in-smaskat i berättelserna.

I sagans värld, den gamla,  i sagoberättarnas och sagolyssnarnas värld, där fanns det jättar, troll och féer. 

De var inte mindre verkliga än kungar eller kloka gummor.

Det gjorde inte våld på verkligheten då.

Och jag har ingen dragning till det som gör våld på verkligheten nu.

Märk väl, fantasy är något annat. Science fiction är något annat. Att skapa andra världar, andra universa, är något annat.
Där andra regler gäller, andra förutsättningar råder. 

Bland annat därför att andra världar med andra lagar går att tänka utifrån vår värld. Tänk strängteori.

Men i vår värld måste vår världs förutsättningar gälla.

Spretiga tankar i december

Moderna människor. Sådana som noggrant och smart planerar alla sina julklappsköp så att all stress och alla påfrestningar undviks. 

Men som aldrig skulle kunna drömma om att skippa julklapparna.

                                 * * *

Många har svårt att skilja på att vara lycklig och att vara lycklig hela tiden.

                                 * * *

Döden är en evig vila. Men en vila utan vederkvickelse.

                                 * * *

Med tiden blir man en sådan som talar om förr i tiden

                                 * * *

Svenskar som tycker att de "är språkkunniga" eftersom filmbolagen inte översätter titlar från engelska.

                                 * * *

Usch. Kontakter med andra människor gör en så himla misantropisk.

                                 * * *

____________________________________________________

Spretiga tankar i november

Spretiga tankar i oktober

Det skulle vara roligt att se Peer Gynt

Från första ögonblicket klargörs det: här skall spelas Teater.

En oförklarad stiliserad dans i påtagligt konstlad belysning följd av i sanning teatrala repliker.

Och på den vägen är det

Vem denna människa, denna docka som placeras i osammanhängande situationer egentligen är förklaras liksom aldrig i Stadsteaterns uppsättning som vi såg i kväll.

Eller varför vi egentligen skall engagera oss i hans öde.

Men jag är också frågande inför det hela.  Förstår inte vad föreställningen vill säga.

Här ser man föga av Peer Gynts undvikande, hans ”gå udenom” (det nattliga mötet med Böjgen blir för övrigt mest en slapstick-mystifikation). 
Han kastas rakt in i ett antal tablåer,

snurrar runt i dem och tar för sig efter förmåga, kastas ut igen..

Den tvekande, den vacklande  Peer är sällsynt.  Utom när döden kallar, men vem vill inte ha en frist då?

Han undviker att binda sig vid Solveig, ja, för han vill leva ut sin kättja. Ok, var det allt?

Jag tycker för övrigt inte att de ingående och återkommande kåthetslustifikationerna i första delen av föreställningen är särskilt engagerande.

Troll som tar sig på könsorganen har faktiskt aldrig gjort mig upphetsad eller särskilt road,

Och jaha, Ibsens troll som människans djuriska sida, hennes kättjefulla jag…

Jaha, gäsp. Vilken outsäglig originell idé, hördu.

Att sedan kättjans drivkraft närmast försvinner efter pausen gör inte sammanhangen särskilt klarare, när penningen och döden stiger in som motiv.

Peer Gynt visas som en fullblodsegoist som sparkar åt alla håll. Jaha.

Kanske är han den moderna människan. Jaså.

Men så går han under. Eller så får han kärlekens frälsning i sista stund.

Genom den i denna föreställning svårbegripliga Solveig. Vad ser hon? Vad binder henne?

Ett trolleri?  Eller bara ett manuskript?

Det finns inget som knyter dessa prövningar till varandra, till oss, till Peer i oss.

Fantasten  Peer blir också otydlig när föreställningen är otydlig – rättare sagt totalt oklar – med vad som är fantasteri och vad som eventuellt är ”verklighet”. Och därmed går liksom poängen med hela Peer Gynt-gestalten bort sig i den dimma som har lagts över scenen, oförklarad även den.

Det förstärks av att man opererat bort mor Aase och PG:s bakgrund i det förlorade.

Över huvud taget känns det som en föreställning av och för dem som kan sin Gynt utan och innan, och partout vill erbjuda ”något annat”  Kanhända bidrar det till att recensionerna har varit goda medan publikresponsen var ganska avmätt, på den föreställning vi besökte.

Nu är jag kanske lite svår att tillfredsställa. Jag vill nämligen ha text-teater eller skådespelar-teater.

Regissörs-teater har aldrig varit min grej. Och det här är väldigt mycket sådan; Ibsen och ensemblen blir redskap för en regissör som vill säga – ja, det vet man inte riktigt.

Nej, jag begär inte naturalism.

Inte i allmänhet och absolut inte av Peer Gynt.

Men jag begär sammanhang.

Och man går ut med känslan av att det skulle vara intressant att se en föreställning av Peer Gynt någon gång.

Födelsedagsresa till Berlin

Och så var det dags för nästa resa.

Jag kände mig lite som vändande post när vi steg ned i tunnelbanan på väg mot Centralen och nattåget. 

Hade nätt och jämnt packat upp – bokstavligen – innan det var dags att packa igen. 
Det är för övrigt betydligt lättare att få med sig det man behöver när man har en helt bil till förfogande för en person än när man skall bära allt i en genomsnittlig resväska.

Särskilt om man skall ha plats för finkläder, firande av jämna födelsedagar, operabesök...

För den här gången var jag ju inte ensam.  Nu stod Födelsdagsbarnet i centrum.

I centrum: Förväntansfullt födelsedagsbarn 

Men det är något visst med att ge sig iväg.

Något grumlades glädjen för min del av en hängande infektion, men överdrivna doser av Echinagard kompletterat med Ipren höll den i schack under hela resan.

Kort natt på tåget, hastigt byte i Malmö, sedan en stund på Hovedbangården.

Mot bakgrund av allt som inträffat på järnvägens område hade jag inte vågat satsa på första morgontåget från Köpenhamn mot Berlin, utan lagt in en marginal på två och en halv timme.

Det var säkert klokt, men just denna dag klaffade allting och vi hade gott kunna åka två timmar tidigare.

Det blev en lite utdragen frukostväntan. Men jag fick i alla fall testa att den nya surfplattan fungerade med lokal wifi – tittade på SVT Play på Cafe Ritazza.

Strax dags att lämna Köpenhamn

Så bar det av genom ett vintrigt Danmark. 
Händelselös resa till Rödby och rakt ombord. 
Vi talade, inte utan en anstrykning av nostalgi, om forna tiders växlingsmanövrer och den spända förväntan innan man till sist rullade ombord. 
Men det går onekligen smidigare i dag.

Det tyska oordningen förnekar sig dock inte. 

Vid påstigning i Hamburg visade det sig att de hade vänt på vagnsordningen, så att alla som förberett sig hamnade på fel plats och behöver röra sig genom tåget med packning och allt för att komma rätt. Samtidigt är det en massa folk som inte har någon reservation och letar efter lediga platser. Eller hänger i mittgången, packning och allt, och avvaktar. Och blockerar.
Och tåget står ju bara i några minuter på HH Hbf, så all rörelse måste ske inne i tåget. Som rullar.

Rejält kaos.

Nå, vi nådde så småningom våra platser och kom till Berlin med skymningen, fick en taxi och kom fram till vårt hotell, Augusta på Fasanenstrasse

.

Det var ju en lite högtidligare resa, och den var dessutom min present till Födelsedagsbarnet, så jag hade kostat på oss en svit. Den var på 72 kvadrat, med stort badrum med bubbelbadkar, väl tilltagen sittgruppsdel, elegant skrivbord under ett av de tre stora fönstren med utsikt mot Ku´damm och en jättelik säng. 

(Samt en helt obegriplig infravärme-kur som vi aldrig förstod oss på)

Men man fick vandra i flera trappor och ta två olika hissar för att komma till våra rum

Födelsdagsbarnet tittar ut från andra änden av bostaden

En kort kvällspromenad till – bland annat – KaDeWe hann vi med innan det var dags för middag och så småningom sänggående.

Hotellet utifrån. Våra fönster de tre kuporna.

På födelsedagsmorgonen snöade det, i Berlin liksom på många andra platser i nordvästra Europa. Kurfürstendamm såg så där måttligt inbjudande ut

The first of December was covered with snow...

Det bättrade sig en smula efter hand, och efter champagnefrukost (en halv flaska av jubilarens favorit Taittinger från KaDeWe, som räckte till nästa dag också - själv avstod jag pga det vacklande hälsoläget) gav vi oss ut på stan, närmast i spåren av vår äldste son, som frekventerar helt andra delar av Berlin än kvarteren kring Ku´damm.

Gedächtniskirkches ruintorn numera inbyggt i modernitet. 

Det kan man tycka vad man vill om

Vill säga, vi började faktiskt alltihop med besök i en modelljärnvägsbutik på Nürnberger Strasse som just J berättat om.
Fascinerade upplevelse, men nästan FÖR mycket. Hade julklkappsköp i åtanke, men det var dåligt med de rätta epokerna.

Sedan tog vi U-bahn till Friedrichstrasse och gick på Dussman, det jättelika bok- skiv- pappers- med mera-huset vid sagda gata.
Där kunde man tillbringat en dag eller två.

Dussmann

Men vi hade ju så mycket vi ville hinna med. Och dessutom - att bära hem alla saker man skulle ha velat köpa, det hade vi inte orkat.
Men jag ångrar lite att jag inte slog till på den där boken med bildsatta Celan-dikter.

En spårvagn tog oss upp till Prenzlauer Berg där vi via Kulturbräuerei lokaliserade Helmholdsplatz och fick ett utmärkt fika på Café Wohnzimmer.
Affären som för Anna-Lenas favoritchoklad hittade vi däremot inte. Lördagsstängd eller igenslagen för andra gången?

Någon stor och tjusig födelsedagsmiddag blev det inte denna dag, eftersom vi hade bokade operabiljetter - Trollflöjten på Deutsche Oper.
Vi tog oss ganska gott om tid för att ta oss dit, vilket visade sig klokt eftersom vi åkte åt fel håll efter första tunnelbanebytet.

Födelsedagsmiddagen - kanapeer i pausen. Och Riesling.

Föreställningen var utmärkt, moderniserad med lätt hand, kompetent välsjungen och välspelad och med ett fyndigt utnyttjande av scenens olika plan i djupled.

Basen Sarastro var verkligen en djup bas, som vi båda fascinerades av.

Tyvärr fick jag inga bra bilder av den intressanta operabyggnaden i hårdfunkis.

Och det blev natt och det blev åter morgon.
Tyskland är ju ett land där affärerna är stängda på söndagar, så vi hade vikt dagen åt museibesök. Fast det hade förstås alla andra också.

Det började bra, med en solbelyst vintermaskros på självaste Freidrichstrasse...

...men framme vid Museumsinsel var det kö, i alla fall till Pergamonmuseet där vi började. 

Det skulle gå att säga en hel del ytterligare om den tyska oordningen och oförmågan till vettig organisation, men vi sparar det.

Själva museet var emellertid spännande, med ett antal saker man förut bara sett på tvådimensionella illustrationer men som nu fick verklighet i rummet - och en massa andra saker som man aldrig sett men nu fick uppleva.

Därnäst hade vi tänkt oss att titta på Nefertiti, när vi nu en gång var här, men ryggade inför en obligatorisk extraavgift  för att det var specialutställning om förhållandet mellan tyskt och ryskt, som vi just då inte var så intresserade av - dessutom rådde viss förvirring i handböckerna om den gamla damen egentligen befinner sig på Altes eller Neues Museum.

Viss trötthet på antik rådde också vid det laget. I stället hamnade vi på Alte Nationalgalleri med en massa 1800-talsmåleri, som var mycket roligare än det låter.

Födelsdagsbarn i val och kval - vadan härnäst?

Två tänkare på Alte Nationalgalleri

Det var det långa 1800-talet som fanns där, med rötter och tentalker in i omgívande sekler, och det blandade känt som Böcklin och CD Friedrich med - för oss - helt okända namn.

Hängningsordningen var ibland svårbegriplig men just det bidrog till det lättsamma och o-allvarliga tillägnandet, som passade oss förträffligt just då.

Efter en sväng till hotellet åkte vi tillbaka till Prenzlauer Berg, där Födelesdagsbarnet hade föreslagit att vi skulle äta vår middag på Zum Schusterjungen, ett annat av Johans fynd.

Långt ifrån det sjurätters-eleganta, stabilt tyskt, stadigt. 

Och gott.

Födelsedagsbarnet fick äta kalvlever, som hon aldrig får hemma.

Och alla var nöjda.

Efter ännu en god natts sömn var det dags att åka hem.

Och dags för den tyska organisationen att brista igen. 

ICE-tåget klockan 11.25 skall bestå av två delar, en som går till Köpenhamn och en som går till Århus, med delning i Hamburg.

Just denna dag kom dock bara Århus-delen.

Ett halvt tåg fattades.

Det var dock inte det värsta, utan att tillfrågad DB-personal mangrant ryckte på axlarna och sade att Köpenhamnsresenärerna fick väl knyckla ihop sig bäst möjligt i Århusdelen och så kom det väl ett tåg att byta till i Hamburg. Förhoppningsvis.

Inte deras problem, liksom.

Det var ingen munter stämning under resan mellan de två största tyska städerna.

Ståplats Berlin-Hamburg  (vi hittade sittplatser efter ett tag)

Det dök dock mycket riktigt upp ett Köpenhamnståg i Hamburg, men det var uppenbarligen följden av någon improvisation, ostädat och allmänt o-färdigt.

Däremot klaffade bytet i Köpenhamn, som jag oroat mig för en del - tjugosex minuter är inte mycket om det börjar trassla - och det svenska tåget var i tid till Centralen.

Strax efter midnatt var vi hemma på Hornsgatan, trötta men vederkvickta av en totalt sett mycket fin resa.

__________________

Några bonusbilder

Födelsedagsbarn i lokaltrafik

Berlinspecialiteter på rad

Michas Bahnhof - måste upplevas, kan ej beskrivas

En VÄLDIGT oväntad skylt på Kulturbräuerei

Födelsedagsbarn på Helmholdplatz

En av de båda hotellhissarna

Berlinsymbol

En gammal favoritfilm

____________________________________

Föregående rapport: Novemberresa i Norden

Novemberresa

Två resor på kort tid.

Och i nästan samma riktning.

Var till exempel i Hamburg två gånger med fem dagar emellan.

Och dessemellan hemma i Stockholm.

Efter en färd i vansinnesregn. 

Kommer ni ihåg det? – för en vecka sedan vräkte regnet ner över samma område som i dag snön. 
Man fick stänga E4 på grund av översvämning.

Så kan det gå.

Resa 1 sträckte sig så långt som till Hamburg.

St Pauli slog Duisburg med 4-1 på Millerntor. J och jag stod på kortsidan

.

Regnbåge över Millerntor

Men innan dess var det Göteborg, Varberg, Randers, Slesvig.

Till Göteborg kom jag efter en färd genom grå dimma, det var som att fara genom molnen, fast på marken.

Men just som jag samlade ihop mig för att lämna Mariebergskyrkogården bröt solen igenom, halva himlen klarnade, och upp steg en silvrig halvmåne, som följde mig söderut längs hallandskusten till Varberg 

Solen lyfter över Marieberg

  

Natt i en cell i Varberg, färja över ett blåsigt hav förbi Anholt till Grenå, slingrande tur förbi stendösar, slottsruiner, gamla kvarnar och danska berg till Randers, där jag var enda gäst på vandrarhemmet, en lite säregen upplevelse.

Fotboll på kvällen, jag fick se AaB vinna med matchens enda mål, i tätnande kvällskyla.

Anholt i fjärran

Nästa dag i ny dimma på motorvägen ned till gränsen. 

Kort tur sedan ut till Maasholm, där jag fikade på Sand am Meer, gick runt en stund i blåsten i hamnen och vinkade till M i Gemeindens webbkamera, och sedan till Kappeln för att byta tomma Flensburgerflaskor mot fulla.

I fallande skymning nådde jag Slesvig och det enkla men fullt funktionella Domhotel, som trots namnet ligger en bra bit från Domen. 
Och en bra bit från stationen, dit jag vandrade på söndagsmorgonen – men det visste jag, för jag gjorde nästan samma vandring en morgon för fem år sedan, då jag bodde på Deutscher Hof, hotellet bredvid.

Stationen i Slesvig

Vad jag inte visste eller var förberedd på var att det skulle spöregna där jag gick längs med de innersta slingorna av Schlei, förbi slottet och den Röda Elefanten upp genom Friedrichsberg där stationen ligger.
  Jag var plaskvåt när jag kom fram.

Och inte blev jag gladare när jag ombord på tåget insåg att jag köpt en endagsbiljett för fel dag…

Vid tågbyte i Neumünster köpte jag en ny med visst besvär, för DB:s biljettautomater är inte att leka med.  Även urinvånarna svettades över deras svårbegriplighet.

Dock kunde jag besparat mig inköpen. Ingen kollade min biljett på hela dagen, varken på tågen eller i Hamburg.

Efter krossen på Millerntor och en hastig men trevlig middag på Frank & Frei var det tillbaka med tåg. Beslöt mig för att ta taxi till hotellet. 
Men det var fler som gjort. Bilarna tog slut. Upp med kragen och ut och gå.

Nästa dag tog mig från Slesvig till Åhus.  Först prövningen att manövrera sig ut genom den smala passagen in till hotellets gårdsparkering. Inte helt enkelt, jag har svårt att lära mig var hörnen sitter på den här bilen.

Porten till Domhotel

Sedan via gränshandel, Gejlå, lunch i Knudshoved och mörkerkörning på svårnavigerade östskånska vägar till etappmålet.

Bron över Gejlå, vid Bommerlund

Träffade Jack och Jonatan och deras föräldrar. Och katten 

Fick låna Jonatans rum. Fick middag. Hade trevligt.

Jack, med förälder.

Jonatan, med katt
 /Edit: Nej, det finns ingen katt där. Jag tyckte jag såg den. Men nu ser jag den inte. Schrödinger är underrättad/

Nästa dag bar det hem. Storhandlade ål och älg och sånt i Hamneda, och körde sedan in i regnet nånstans mellan Ödeshög och Mjölby. Det var för jävligt. Mörkt, massor med trafik, höga hastigheter, massor av regn. Jag hann nätt och jämnt förbi innan de stängde av vägen nånstans vid Norsholm.

Men hem kom jag. Det var faktiskt ganska skönt. Även om det alltid är vemodigt när en resa är slut.

_______________

Bonusbilder:

Haervejen vid Jagel

Varbergs fästning i morgonljus

Posekiaer stenhus

Hörna för AaB. Resultatlös.

Hvidsten kro. Krigets minnen i fredens tid.

Dimman i Danmark 

Måååål. I detta fall 1-0, Ginczek.

________________________

 Följande rapport:

  Födelsedagsresa till Berlin - eller "Möte med den tyska organisationen" 

Relaterat:
  Schleswig-Holstein i Norden