GrinigGammalGubbe: Födelsedagsresa till Berlin

Och så var det dags för nästa resa.

Jag kände mig lite som vändande post när vi steg ned i tunnelbanan på väg mot Centralen och nattåget.

Hade nätt och jämnt packat upp – bokstavligen – innan det var dags att packa igen.
Det är för övrigt betydligt lättare att få med sig det man behöver när man har en helt bil till förfogande för en person än när man skall bära allt i en genomsnittlig resväska.

Särskilt om man skall ha plats för finkläder, firande av jämna födelsedagar, operabesök...

För den här gången var jag ju inte ensam. Nu stod Födelsdagsbarnet i centrum.

I centrum: Förväntansfullt födelsedagsbarn

Men det är något visst med att ge sig iväg.

Något grumlades glädjen för min del av en hängande infektion, men överdrivna doser av Echinagard kompletterat med Ipren höll den i schack under hela resan.

Kort natt på tåget, hastigt byte i Malmö, sedan en stund på Hovedbangården.

Mot bakgrund av allt som inträffat på järnvägens område hade jag inte vågat satsa på första morgontåget från Köpenhamn mot Berlin, utan lagt in en marginal på två och en halv timme.

Det var säkert klokt, men just denna dag klaffade allting och vi hade gott kunna åka två timmar tidigare.

Det blev en lite utdragen frukostväntan. Men jag fick i alla fall testa att den nya surfplattan fungerade med lokal wifi – tittade på SVT Play på Cafe Ritazza.

Strax dags att lämna Köpenhamn

Så bar det av genom ett vintrigt Danmark.
Händelselös resa till Rödby och rakt ombord.
Vi talade, inte utan en anstrykning av nostalgi, om forna tiders växlingsmanövrer och den spända förväntan innan man till sist rullade ombord.
Men det går onekligen smidigare i dag.

Det tyska oordningen förnekar sig dock inte.

Vid påstigning i Hamburg visade det sig att de hade vänt på vagnsordningen, så att alla som förberett sig hamnade på fel plats och behöver röra sig genom tåget med packning och allt för att komma rätt. Samtidigt är det en massa folk som inte har någon reservation och letar efter lediga platser. Eller hänger i mittgången, packning och allt, och avvaktar. Och blockerar.
Och tåget står ju bara i några minuter på HH Hbf, så all rörelse måste ske inne i tåget. Som rullar.

Rejält kaos.

Nå, vi nådde så småningom våra platser och kom till Berlin med skymningen, fick en taxi och kom fram till vårt hotell, Augusta på Fasanenstrasse

Det var ju en lite högtidligare resa, och den var dessutom min present till Födelsedagsbarnet, så jag hade kostat på oss en svit. Den var på 72 kvadrat, med stort badrum med bubbelbadkar, väl tilltagen sittgruppsdel, elegant skrivbord under ett av de tre stora fönstren med utsikt mot Ku´damm och en jättelik säng.

(Samt en helt obegriplig infravärme-kur som vi aldrig förstod oss på)

Men man fick vandra i flera trappor och ta två olika hissar för att komma till våra rum

Födelsdagsbarnet tittar ut från andra änden av bostaden

En kort kvällspromenad till – bland annat – KaDeWe hann vi med innan det var dags för middag och så småningom sänggående.

Hotellet utifrån. Våra fönster de tre kuporna.

På födelsedagsmorgonen snöade det, i Berlin liksom på många andra platser i nordvästra Europa. Kurfürstendamm såg så där måttligt inbjudande ut

The first of December was covered with snow...

Det bättrade sig en smula efter hand, och efter champagnefrukost (en halv flaska av jubilarens favorit Taittinger från KaDeWe, som räckte till nästa dag också - själv avstod jag pga det vacklande hälsoläget) gav vi oss ut på stan, närmast i spåren av vår äldste son, som frekventerar helt andra delar av Berlin än kvarteren kring Ku´damm.

Gedächtniskirkches ruintorn numera inbyggt i modernitet.

Det kan man tycka vad man vill om

Vill säga, vi började faktiskt alltihop med besök i en modelljärnvägsbutik på Nürnberger Strasse som just J berättat om.
Fascinerade upplevelse, men nästan FÖR mycket. Hade julklkappsköp i åtanke, men det var dåligt med de rätta epokerna.

Sedan tog vi U-bahn till Friedrichstrasse och gick på Dussman, det jättelika bok- skiv- pappers- med mera-huset vid sagda gata.
Där kunde man tillbringat en dag eller två.

Dussmann

Men vi hade ju så mycket vi ville hinna med. Och dessutom - att bära hem alla saker man skulle ha velat köpa, det hade vi inte orkat.
Men jag ångrar lite att jag inte slog till på den där boken med bildsatta Celan-dikter.

En spårvagn tog oss upp till Prenzlauer Berg där vi via Kulturbräuerei lokaliserade Helmholdsplatz och fick ett utmärkt fika på Café Wohnzimmer.
Affären som för Anna-Lenas favoritchoklad hittade vi däremot inte. Lördagsstängd eller igenslagen för andra gången?

Någon stor och tjusig födelsedagsmiddag blev det inte denna dag, eftersom vi hade bokade operabiljetter - Trollflöjten på Deutsche Oper.
Vi tog oss ganska gott om tid för att ta oss dit, vilket visade sig klokt eftersom vi åkte åt fel håll efter första tunnelbanebytet.

Födelsedagsmiddagen - kanapeer i pausen. Och Riesling.

Föreställningen var utmärkt, moderniserad med lätt hand, kompetent välsjungen och välspelad och med ett fyndigt utnyttjande av scenens olika plan i djupled.

Basen Sarastro var verkligen en djup bas, som vi båda fascinerades av.

Tyvärr fick jag inga bra bilder av den intressanta operabyggnaden i hårdfunkis.

Och det blev natt och det blev åter morgon.
Tyskland är ju ett land där affärerna är stängda på söndagar, så vi hade vikt dagen åt museibesök. Fast det hade förstås alla andra också.

Det började bra, med en solbelyst vintermaskros på självaste Freidrichstrasse...

...men framme vid Museumsinsel var det kö, i alla fall till Pergamonmuseet där vi började.

Det skulle gå att säga en hel del ytterligare om den tyska oordningen och oförmågan till vettig organisation, men vi sparar det.

Själva museet var emellertid spännande, med ett antal saker man förut bara sett på tvådimensionella illustrationer men som nu fick verklighet i rummet - och en massa andra saker som man aldrig sett men nu fick uppleva.

Därnäst hade vi tänkt oss att titta på Nefertiti, när vi nu en gång var här, men ryggade inför en obligatorisk extraavgift för att det var specialutställning om förhållandet mellan tyskt och ryskt, som vi just då inte var så intresserade av - dessutom rådde viss förvirring i handböckerna om den gamla damen egentligen befinner sig på Altes eller Neues Museum.

Viss trötthet på antik rådde också vid det laget. I stället hamnade vi på Alte Nationalgalleri med en massa 1800-talsmåleri, som var mycket roligare än det låter.

Födelsdagsbarn i val och kval - vadan härnäst?

Två tänkare på Alte Nationalgalleri

Det var det långa 1800-talet som fanns där, med rötter och tentalker in i omgívande sekler, och det blandade känt som Böcklin och CD Friedrich med - för oss - helt okända namn.

Hängningsordningen var ibland svårbegriplig men just det bidrog till det lättsamma och o-allvarliga tillägnandet, som passade oss förträffligt just då.

Efter en sväng till hotellet åkte vi tillbaka till Prenzlauer Berg, där Födelesdagsbarnet hade föreslagit att vi skulle äta vår middag på Zum Schusterjungen, ett annat av Johans fynd.

Långt ifrån det sjurätters-eleganta, stabilt tyskt, stadigt.

Och gott.

Födelsedagsbarnet fick äta kalvlever, som hon aldrig får hemma.

Och alla var nöjda.

Efter ännu en god natts sömn var det dags att åka hem.

Och dags för den tyska organisationen att brista igen.

ICE-tåget klockan 11.25 skall bestå av två delar, en som går till Köpenhamn och en som går till Århus, med delning i Hamburg.

Just denna dag kom dock bara Århus-delen.

Ett halvt tåg fattades.

Det var dock inte det värsta, utan att tillfrågad DB-personal mangrant ryckte på axlarna och sade att Köpenhamnsresenärerna fick väl knyckla ihop sig bäst möjligt i Århusdelen och så kom det väl ett tåg att byta till i Hamburg. Förhoppningsvis.

Inte deras problem, liksom.

Det var ingen munter stämning under resan mellan de två största tyska städerna.

Ståplats Berlin-Hamburg (vi hittade sittplatser efter ett tag)

Det dök dock mycket riktigt upp ett Köpenhamnståg i Hamburg, men det var uppenbarligen följden av någon improvisation, ostädat och allmänt o-färdigt.

Däremot klaffade bytet i Köpenhamn, som jag oroat mig för en del - tjugosex minuter är inte mycket om det börjar trassla - och det svenska tåget var i tid till Centralen.

Strax efter midnatt var vi hemma på Hornsgatan, trötta men vederkvickta av en totalt sett mycket fin resa.

__________________

Några bonusbilder