Det skulle vara roligt att se Peer Gynt

Från första ögonblicket klargörs det: här skall spelas Teater.

En oförklarad stiliserad dans i påtagligt konstlad belysning följd av i sanning teatrala repliker.

Och på den vägen är det

Vem denna människa, denna docka som placeras i osammanhängande situationer egentligen är förklaras liksom aldrig i Stadsteaterns uppsättning som vi såg i kväll.

Eller varför vi egentligen skall engagera oss i hans öde.

Men jag är också frågande inför det hela.  Förstår inte vad föreställningen vill säga.

Här ser man föga av Peer Gynts undvikande, hans ”gå udenom” (det nattliga mötet med Böjgen blir för övrigt mest en slapstick-mystifikation). 
Han kastas rakt in i ett antal tablåer,

snurrar runt i dem och tar för sig efter förmåga, kastas ut igen..

Den tvekande, den vacklande  Peer är sällsynt.  Utom när döden kallar, men vem vill inte ha en frist då?

Han undviker att binda sig vid Solveig, ja, för han vill leva ut sin kättja. Ok, var det allt?

Jag tycker för övrigt inte att de ingående och återkommande kåthetslustifikationerna i första delen av föreställningen är särskilt engagerande.

Troll som tar sig på könsorganen har faktiskt aldrig gjort mig upphetsad eller särskilt road,

Och jaha, Ibsens troll som människans djuriska sida, hennes kättjefulla jag…

Jaha, gäsp. Vilken outsäglig originell idé, hördu.

Att sedan kättjans drivkraft närmast försvinner efter pausen gör inte sammanhangen särskilt klarare, när penningen och döden stiger in som motiv.

Peer Gynt visas som en fullblodsegoist som sparkar åt alla håll. Jaha.

Kanske är han den moderna människan. Jaså.

Men så går han under. Eller så får han kärlekens frälsning i sista stund.

Genom den i denna föreställning svårbegripliga Solveig. Vad ser hon? Vad binder henne?

Ett trolleri?  Eller bara ett manuskript?

Det finns inget som knyter dessa prövningar till varandra, till oss, till Peer i oss.

Fantasten  Peer blir också otydlig när föreställningen är otydlig – rättare sagt totalt oklar – med vad som är fantasteri och vad som eventuellt är ”verklighet”. Och därmed går liksom poängen med hela Peer Gynt-gestalten bort sig i den dimma som har lagts över scenen, oförklarad även den.

Det förstärks av att man opererat bort mor Aase och PG:s bakgrund i det förlorade.

Över huvud taget känns det som en föreställning av och för dem som kan sin Gynt utan och innan, och partout vill erbjuda ”något annat”  Kanhända bidrar det till att recensionerna har varit goda medan publikresponsen var ganska avmätt, på den föreställning vi besökte.

Nu är jag kanske lite svår att tillfredsställa. Jag vill nämligen ha text-teater eller skådespelar-teater.

Regissörs-teater har aldrig varit min grej. Och det här är väldigt mycket sådan; Ibsen och ensemblen blir redskap för en regissör som vill säga – ja, det vet man inte riktigt.

Nej, jag begär inte naturalism.

Inte i allmänhet och absolut inte av Peer Gynt.

Men jag begär sammanhang.

Och man går ut med känslan av att det skulle vara intressant att se en föreställning av Peer Gynt någon gång.