Grinig Gammal Gubbe går till vila

Nu är det dags att börja om.

GrinigGammalGubbel har gjort sitt; nu får han gå till vila.

Skälen till det är många. Några av dem har jag redogjort för tidigare.  

Det är också så att bloggen på sista tiden har hemsökts av länkningar från diverse konstiga sajter som jag inte tror att jag vill ha med att göra; statistiken visar på en enorm trafikökning från Ryssland.

Men den enklaste förklaringen är helt enkelt den är jag i betydligt högre grad känner mig ”Glad och Bitter” än som en i egentlig mening grinig gammal gubbe.

Det är jag.

Där är jag: här där jag är.

En besläktad drivkraft är att jag alltmer har förstått att en del människor har svårt att uppfatta att det faktiskt finns en ironisk distans i det namnet. 

Rädda som de är för sin egen tilltagande livserfarenhet, oroliga att inte hänga med mer moderna människor i sin omgivning – eller att åtminstone kunna låtsas göra det med någon trovärdighet – har några (strövisa) läsare uppenbart projicerat en del saker på denna blogg, dess namn, dess författare, och relationen mellan dessa, som aldrig riktigt varit tanken.

Men min lust har aldrig stått till att vara en förvrängd spegel i vilken andra skall kunna söka sin egen föregivna modernitet, sin känsla av att vara på och med fast de själva fyllt 10, 20, 30, 40, 50, 60 eller 70...

Men - förändringar skall göras med respekt för det som har funnits. Ämnena kommer att vara de samma: vardagen, samtiden, närvaron. Kultur, resor, spretiga tankar, en och annan dikt, lite politik när det inte kan undvikas. Återblickar, kringblickar, framåtblickar. Några dikter.

Alltsammans från min djupt och övertygat konservativa utgångspunkt. 

All makt åt folket. Låt tusen blommor blomma. Det är rätt att göra uppror.

The best things in life are free, if you steal them from the bourgeosie...

Vi drar vidare...

Dags att bekämpa massinflyttningen!

Funderar på att starta ett inflyttningskritiskt parti. Det kan inte vara meningen att vi stockholmare skall lösa landsbygdens problem genom att låta en massa… ursäkta mig, men: lantisar flytta hit.

Massinflyttningen är faktiskt ett reellt problem. Det är dags att erkänna.

Visst kan jag förstå att det finns problem på landsbygden, problem som kan kännas som väldigt jobbiga för dem som drabbas.  

Men det kan inte vara vår sak att lösa genom att ta emot alla som vill komma hit.

Det blir en orimlig påfrestning på oss och på vår region.

Titta bara på trafiken. Skulle det vara så trångt på tunnelbanan eller på Essingeleden om de här människorna hade stannat i Tjutarböle eller Pjäskaryd?

Och hur de bär sig åt skall vi inte tala om.

Vaggar på gatan som om stan var nåt jävla turistmål!

Det är i och för sig en sak med folk som kommer från någotsånär likartade miljöer.  

Jag menar, Göteborg må vara ett tillvarons stickspår men där finns i alla fall folk som har sett en rulltrappa förut. Eller Malmö. Eller Berlin. Eller Teheran.

Men när det kommer drösvis med folk med en helt annan bakgrund, med ett helt annat sätt att se på världen, en helt annan kultur än den urbana, från platser som Knissleholm, Survedsfors, Klämthyttan eller Njuggträsk, då går det inte längre, då är det dags att säga ifrån.

Och sluta att jamsa med som våra PK-politiker som snackar om att det är ”härligt” när stan ”växer med ett Skellefteå om året” och allt vad det nu är.

Inget ont om Skellefteå. Men det ligger jävligt bra där det ligger.

Fattaru?

Pinksterdaghotel

Det måste vara ett tecken.
I flera år har jag letat efter den här sången.  Och så hittar jag den i dag, på själva Pingstdagen.
Hänryckningens tid är inne.
Världen talar i tungor.




Och här har vi originalet:

Spretande tankar i mitten av maj

De som tillhör en minoritet ingår annars vanligen i majoriteten. Och vice versa: de flesta av majoritetens medlemmar ingår ibland i minoriteter.

Det är ett faktum som ofta glöms bort.

                                                * * *

De som partout vill ”gå vidare” är lika rädda som de som vill hålla fast. Det är bara att de senare vet om det.

                                                * * *

När allt redan är gjort blir vissa människor väldigt vilsna.

                                                * * *

Jag har inget problem med människor som tycker sig vara förmer än andra. De kan ju faktiskt vara det, i det ena eller andra avseendet, om än knappast i alla. 

Men jag avskyr dem som anser sig ha rätt att få och ha och äga mer än andra. Det är omoraliskt. Om vi ger efter på den punkten blir världen snart omöjlig att leva i.

                                                * * *

Man får lära sig att det är fel att tillskriva individer generella egenskaper på grund av att de tillhör en större grupp. Det är bra. Lite synd bara att det inte gäller för gruppen ”män”.

                                                * * * 

Kommer i diskussion om  stockholmarens sätt att vara.  Blir förbryllad. Det finns ju inget genetiskt inslag hos ”stockholmare” som gör dem annorlunda eller får dem att uppföra sig på vissa vis; däremot finns det en stark social ängslan hos många ”moderna” människor.
Och en social oförmåga hos många – inte alla – nyinflyttade nyblivna stockholmare som yttrar sig i mycket av det bristande hyfs som drabbat staden på senare år – det grafiskt tydliga exemplet är att inte lämna plats för avstigande.

                                                * * *

______________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Kulturtanten Ove

Har gjort Kulturtantstestet, med följande resultat:

Kulturtanten Ove:

Bakom en vuxen och proper yta döljer sig ett passionerat och nyfiket barn. Den som andra ibland uppfattar som en korrekt pedant, är i själva verket en avslappnad och omtänksam person. Du tycker i och för sig att den bästa naturupplevelsen är en välklippt och vacker park, men bara för att du anser att man ska vårda det man älskar. Svårare än så är det inte.

Kanske ligger något i. Fast det där med parken är förstås åt helsicke.

Vårresa

Jag vet att det har varit gles med uppdateringarna här på sista tiden. Det har säkert sina skäl. Fast jag har ingen aning om vilka.

Vi gjorde i alla fall en liten vårresa norröver. Stubbrytning och vila. Och någon utflykt i omgivningen.

Den här lade jag ut på FB - utsikt från Rätansböle mot Klövsjö och Vemdalen.

Själva Klövsjö syns inte, men man ser  Katrinabackarna som vita slingor på berget.

Rätansböle är en fin liten by som klamrar sig vid berget, på andra sidan bergsryggen

från själva Rätan räknat.

Har en ganska livaktig wepplats, för övrigt.

Ungefär samma utsikt, annan fotograf. Här kan man med lite god vilja ana 

Oviksfjällen till höger.

Vår i alla ära, men all snö är inte borta. Här ute vid ön, vid kanten av "dansbanan".

Någon marodör med skogsmaskin hade kört sönder vår tomtgränsmarkerande stock vid garaget, och det rejält.
Ganska saftiga däckspår i marken också.

Vi får se om vi orkar göra sak av det, troligen inte. Irriterande i alla fall.

 Meningarna om härjedalsmetropolen Sveg är delade i familjen. Jag hör till dem som är

jämförelsevis uppskattande. Andra är mer avoga till platsen.

Även jag får dock medge att den inte visade sin mest inbjudande sida när vi passerade på uppvägen...

Rader som följt med

Någonting om min syster skrev på FB om en sångtextrad som följt med och gått att leva på satte igång min hjärna.

Och jag mindes några av alla de rader som fastnat och hängt med och fört vidare.

Nu menade hon väl någonting ännu mera och kanske en smula livsvisare, men i alla fall; några av de här raderna, och andra som jag inte just nu mindes, har förvissa haft en stödjande och bärande kraft av ungefär samma vis, om än kanske inte lika länge.

Desperation sits just like a friend upon the floor

Domani e un altro giorno – chi lo sa?

We must touch each other in our blindness I heard the seagull say

I know sometning now of many things and just enough of nothing

I know just what you´ll say to me – I´m the one who wrote that line

Just junk all across the horizon

I sit here now by the banks of the Rhine, dipping my feet in the cold stream of time

Time, time, we hardly even knew you

Oh, could that still be really you, is there anything time cant do?

And I think you´re playing it far to rough for a lady who´s been to the moon

Remember me, remember me, but ah, forget my fate!

My god, the spiders are everywhere

Orchids, smell of sweet perfum, the mountainside is now in bloom –

The party must be over for even the losers are leaving

So when I´ve got something to say sir i´m going to say it now

There is a time for every belief which I have

Oh I never thought I´d hear these words from you

It takes such a long long time for trees like that to grow, some people they dont never ever learn

I´d give what´s left of the skies to watch you smile, just once,  but once for real

All is not so black today, doesn't matter anyway, the only thing I seem to say is ”well”

Everything I did was wrong to someone

I chose the rooms that I live in with care: the windows are small and the walls almost bare

With the speed of insanity then, he dies

Dont be concerned, it will not harm you, it´s only me pursuing something I´m not sure of

Someone should have shown you all the colours between black and white

With daffodils between my toes I´m laughing at the wind

I dont know where we went wrong but the feeling´s gone and I just can't get it back

And Mandi and I stood and stared at the overcast sky

(att fortsättas senare)

Claudia äntligen här

Efter lång väntan fick M till sist hem sin hustru och vi vår svärdotter.
Lätt jetlaggad rivstartade hon med att fira första maj.

Det blev i alla fall tid också för ett besök på Hornsgatan.

Herr och fru Jacobsson i soffan

Vi tyckte det var värt att nacka en gul änka. Länge sedan man hade ett så bra skäl till det!

Sällskapets arkivarier passade på att försöka utföra en släktforskningsuppgift ålagd dem av faster/svägerska. De var dock inte så här koncentrerade på just den uppgiften hela tiden...

Summa summarum en glad dag. Välkommen hit, Claudia!

Låtarna lever

Ha! Än har inte gamla Låtarna-bloggen givit upp.
I dag har jag publicerat en betraktelse över den förbisedde men fantastiske Harvey Andrews.

För de få som alls känner till honom förmodligen mest känd som mannen bakom Soldier och Hey Sandy, men med en betydligt digrare katalog.

Från bitskt satiriska slag mot thatcherismen som Targets till innerliga kärlekssånger som Friends of mine eller Gift of a brand new day - och den underbara överlämningen av livets stafettpinne till ett nu vuxet barn som är I´m here:

Vackert. Och inte så lite drabbande, när man är där jag är.

Men det finns flera skäl att blicka bistert mot framtiden. Ett är att de här människorna, som får en elak röst av Harvey i The way we lived then, är tillbaka i förarsätet:

Dystert. Då är det ändå skönt att kloka människor som Harvey Andrews finns och har skapat en skönhet med vars hjälp molnen åtminstone ett ögonblick kan skingras.

__________________________________

Och som jag skriver i kanten: Den här bloggen, GrinigGammalGubbe, handlar om vad jag tycker och tänker. Låtarna-bloggen visar vem jag är.

Majbilden: Ljuset

Ljuset, upphängt mellan träden.

Träden som står vid havet.

Havet som sträcker sig bortom bergen.

Bergen som når till molnen

Molnen som rör sig och står stilla i tiden.

Tiden som går, har gått, fortsätter att gå. Vid havet, bland bergen, mellan träden.

Det är i Norge, vid den flikiga invecklade självklara kusten mot havet, det stora havet.

Stilla nu, det väntandes stillhet. 

Som vi alla, nu och alla dagar.

Också två vakter, som står på post för att se till att ingen stänger ute våren.

Men framför allt ljuset, det återvändande ljuset.

Det gröna ljuset, det himmelsblå ljuset, det havsblå ljuset, det absolut genomskinliga ljuset.

Det vitskimrande.

Och ännu en gång det gröna.

Ljuset.

___________________________________________

Tidigare bilder

o  Aprilbilden. I utkanten
o  Marsbilden: Historien

o  Februaribilden: Ensamheten
o  Januaribilden: Kylan