Slutspurt med Dido

Går in på sista tio nu, med "operalitteraturens skönaste aria".

Frågan är: vad skall jag göra sedan?

Återigen Slussen

Och dags för ”beslut” . Jag tror dock att det beslut som nu skall tas i första hand har taktiskt syfte. 

Målet nu är inte att avsluta debatten elller ens säkerställa fortsatt process. 

Tillskyndarna av rivningen vet att de inte har vunnit slaget. 

 Det viktigaste målet denna gång är säkerligen att kunna börja använda argumentet ”Det har beslutats i demokratisk ordning”, i argumenten mot ”kulturmaffian”. 

 Taktiken är ju uppenbarligen att framställa bevararna som en liten minoritet som klamrar sig fast vid näbbstövlarnas och slavlägrens tid, och vars verksamhet från och ned nu kan stämplas som ”utomparlamentarisk” till skillnad mot rivningsterroristerna, som fattar framsynta beslut i demokratisk anda enligt verklighetens folks vilja. 

 Läs även här.

Magnus Ladulås ben. Eller inte

Det har visat sig att med mycket stor sannolikhet är det inte kung Magnus Birgersson aka Magnus Ladulås som vilar i den grav i Riddarholmskyrkan som i hundratals år ansetts vara hans. Läs mer här.

Det är förstås intressant. Men det är också intressant att se hur varje tid har sina koder. Forskare med håg för uppmärksahet och journalister som har mycket annat att tänka på är också kvicka att fastslå att det rör sig om "en bluff".

Upptäckten visar "hur maktens män på 1400- och 1500-talen på olika sätt använder historien för att nå politiska syften", säger en forskare.

Men tänk om dessa män faktiskt trodde att graven tillhörde kung Magnus? Tänk om deras tankevärld inte såg riktigt ut som vår?
Tänk om maktens manipulationer på den tiden tog sig andra uttryck än i dag?

Tänk om.


Nå, man får iaf vara glad så länge man slipper det vårdslösa och okunniga användandet av "Ladulås" som om det vore någonsorts efternamn.

Den oförlikneliga...

Kari Bremnes och hennes Gåte ved gåte återfinns på elfte plats på den Definitiva Listan, tillfällig och approximativ som den är.

Vi har nu alltså nått fram till tio i topp.
Jag kan inte ljuga och skriva att spänningen stiger. Jag vet ju redan.

Men ändå.

Ibland tror jag att man får veta mer om mig på den andra bloggen än i denna.

Upprördheter

Människor tycks bli upprörda över så egendomliga saker.

Nyss på nyheterna till exempel över att chefer för privata vårdföretag tar ut stora vinster ur den privata vården, att stora bilföretag agerar för att konkurrenter skall tvingas gå i konkurs, och att stora barngrupper på dagis fungerar mindre väl.

F´låt, men vad trodde de?

Medan vi lever

Funderar av någon anledning på detdär uttrycket att det är saker man vill hinna göra eller uppleva innan man dör.
Och finner att det har jag inget.
Visst finns det några saker jag gärna vill göra, som (ännu) aldrig blivit av.
Jag vill resa med Hurtigruten och på Göta Kanal. Jag vill bygga en bastu på Näverön. Jag skulle vilja återse vissa människor som har försvunnit under radarn.

Men detdär vill jag ju göra för att leva på det, leva med det, leva av det.
Inte för att uppnå något, bevisa något, pricka av en lista.

Nu har jag ju heller aldrig varit typen som vill hoppa bungyjump eller bestiga Kilimanjaro.
Av någon anledning har jag inte varit så inriktad på att bevisa något för mig själv. Beror det på självbedrägeri eller -insikt?

Säkert en god dos av bådadera.
Men vad orsaken på djupet än må vara, så är det så: de saker jag längtar efter är de som jag vill ta med mig vidare.
I livet.

Nytt strössel

En ny omgång Strössel finns nu att läsa på den andra bloggen.

Lite om alla de låtar som nästan kom med, eller hade kunnat komma med, om det inte hade funnits några som var ännu lite bättre med samma artister.

Vi talar då mest om de stora namnen, Brel, Bruce och Barrett liksom Cohen, Mitchell, Young och sådana där. Och Tom Rapp förstås.

Och alltid de där två som heter Stewart. Till exempel:

Valfrihet i brevlådan

En avi i lådan. Ibland får man hämta posten vid Zinkensdamm, ibland på Pålsundsgatan. 

Om det är valfrihet, i så fall för vem? 

Men det är klart. ”Marknadsanpassningen” i Sverige har till mål att skapa en bra marknad – för dem som säljer. Och för dem enbart. 

Kanske är det för att de som leder och styr i så stor utsträckning är utbildade vid Handelshögskolan. 

Det man lär sig där är ju faktiskt i grunden att sälja de produkter som på något outgrundligt vis "har framställts". (Ja, jag vet att det lärs ut annat där också, de mest subtila teorier om det ena eller andra som sätter de utbildade i stånd att komma med spådomar vars sanningshalt aldrig prövas. Men envar som träffat mer än en av dessa handelsutbildade vet att det i grunden är säljarens perspektiv som styr tankegångarna.) 

Och när nu dessa människor får styra även politiken, direkt eller indirekt, så är det ofelbart och obönhörligt där vi hamnar: i att underlätta för den som säljer. 

Inte i att skapa en marknad som fungerar väl för den som köper, den som är kund, den som ytterst har bekostat hela spektaklet. Räck upp handen den som inte har hört frasen ”underlätta för företagandet” några hundra gånger!

 

Kontrafaktisk historia

Läser en intressant men stundom irriterande bok om kontrafaktisk historia, som vännen och trätobrodern Ö har satt i mina händer.
Saker att fundera över.

Och den grundläggande frågan: Hade historien kunnat vara annorlunda?
Svaret är: Nej.

Eftersom just de omständigheter var för handen, inklusive enskilda individers val (och valmöjligheter), som gjorde att den blev som den blev, så hade den inte det. Den värld vi lever i är den enda möjliga därför att den är den enda.

Vad som kan ändras är vårt förståelse av den, och naturligtvis vår kunskap. På så vis kan förändringar ske. Därför är också den traditionella historieskrivningen på sätt och vis kontrafaktisk: varje ny förståelse erbjuder en alternativ möjlighet. Men det som har hänt, det har hänt och inget annat har kunnat hända.

Detta gäller också på det personliga fältet. ”Om jag inte hade gått till höger utan till vänster den dagen…” Nå, men det gjorde jag inte. De omständigheter som skulle ha fått mig – eller någon annan – att handla annorlunda var inte för handen.

Men förtar inte detta viljans frihet? Tjavars, om du tycker det, om du vill definiera viljans frihet så, så gör det måhända det; men då finns ingen sådan frihet.
Det tror jag i så fall beror på en bakvänd syn på vad som menas med omständigheterna. Det är ju inte bara yttre tröga faktorer i någon vulgärmarxistisk mening. Mina tankar, känslor, rädslor och hopp är en given del av omständigheterna.

Min vilja kanske är fri, eller inte, det är mest en lek med ord, men också mitt handlande är format av de omständigheter av vilka min vilja är en del.

Dessutom, kan man tillägga, gäller viljans frihet alltid framåt, och alltid i nuet. Den kan aldrig vara retroaktiv.

Det finns naturligtvis en slump. Men när den en gång spelat oss sitt spratt, så har den det. Slumpen är irreversibel, det ligger i hela dess natur. Det kunde ha gått annorlunda. Men det gjorde inte det.

När det gäller det förflutna är jag determinist.
Om det hade kunnat gå på något annat vis, så hade det gjort det.

Det som kan ändras är förstås vår förståelse.
Och till den änden kan kontrafaktik vara ett bra hjälpmedel. Inte genom att skriva halvt genomskinliga alternativutopier som bara handlar om hur den skrivande skulle vilja att världen såg ut i dag, utan genom att beskriva tänkbara alternativ, som skulle kunnat realiseras om omständigheterna hade varit annorlunda.

Och därmed se vilka omständigheterna var som gjorde att detta skedde.
Och så förstå lite lite mer om hur världen är hopskruvad.

Decemberros

Årets sista almanacksbild, årets sista ros.
Försökte fånga decembermörkret i solnedgångsljuset bakom kronbladen.
Och osäkerheten om vad som här här, vad som är nu, vad som är framför och bakom och vad som liksom lyser igenom.

Rosen är som de andra från Maasholm.

Nästa år blir det andra bilder, från en annan värld som är samma värld.