Går en
promenad i närområdet och funderar över varför de lite äldre husen, de från
förra århundradets första halva, är så mycket behagligare att betrakta än de
modernare – även än sådana moderna hus som byggts efter brutalfunkisens
borttynande (många av de postmoderna husen har förresten har förresten något
väldigt artificiellt över sig i sin riktningslösa sökan bort från det alldeles
uttryckslösa).
En tydlig
faktor är att de äldre husen genomgående är mer välproportionerade. Vare sig de är sekelskiftes-eklektiska,
nationalromantiska, protofunkis eller tidig funktionalism så finns det något
välbetänkt och balanserande hos dem.
Och det
slår mig att en väsentlig faktor naturligtvis är våningshöjden, den interiöra.
I de nyare husen har man sänkt takhöjden för att kunna pressa in fler våningar
i samma hushöjd. Det är ekonomiskt rationellt, men det tycks som om det avgörande
minskar möjligheten att balansera fasaden. Fönster och muryta samspelar inte.
En del byggnader är bara fönster, andra är en sorts murar av glas eller stål
eller något annat.
Väldigt
uppenbart när man väl har tänkt på det.
Sedan
finns det naturligtvis en massa andra faktorer, saker som offrats i den
förmenta rationalitetens namn.
”Utsmyckningar” behöver inte vara påklistrade ornament, de kan vara genomarbetade detaljer.
”Utsmyckningar” behöver inte vara påklistrade ornament, de kan vara genomarbetade detaljer.
Även här
finns ett gemensamt drag: det är som att det finns en tanke bakom de äldre husen.
Bakom de
nyare husen, känns det som, finns endast en
kalkyl.
Så kan man
fundera under en promenad i omgivningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar