De tre elvornas dag

De tre elvornas dag är inne, med en dimma mer värdig den gångna helgens bortglömda minnesdag. Kyrkans torn är plötsligt borta. Den nyss uppsatta julgranen på Tantoberget osynlig. All rörelse nere på Hornsgatan liksom dämpad, en brist på återklang som föregick något halvt hemligt i osedda kulisser.

Och någonstans inne i dimman färdas alltid Erzberger och hans desperata lilla bilkaravan mot Compiègne, blinda av tid och dimma och spårljuskrevader, trevande i det stora mörkret som ligger över världen, den slutnande söndervittrande värld som en gång fanns men inte längre riktigt finns, som de färdande tycker sig känna inne i de nya och svårbegripliga former som omger dem, i själva tidsförloppets dimma.

Kanske är de nu redan framme i Compiègne, kanske sitter de modfällt kvar i sina bilar och väntar på att kaminerna i järnvägsvagnen skall ha värmts upp nog för att förhandlingarna skall kunna börja, förhandlingarna som inte är annat än ett meddelande av villkoren för att det hela skall sluta with a whymper, som i sitt lilla krympta ögonblick likväl bär allt det kommande i sig.

Det stora kriget kan kännas avlägset i dag, men att vi lever i dess skugga är en banal notering.

Därför är det på sitt sätt hoppfullt att, som hände i veckan, någon (nämligen Fifa) tror att det tyska folket skulle ta illa vid sig om det engelska fotbollslandslaget spelade med vallmor på tröjorna – och att tyskarna meddelar att det skulle de ingalunda.
Kriget är inte riktigt glömt, men hatet har bleknat, så kan man tolka det. Om man har en god dag.

En dålig dag kan man drunkna i dimman och dysterheten.

___________________________________________________