Homeros igen

Efter en sväng om Dante, Ingeman och andra har jag återupptagit läsningen av Iliaden. Och ser ingen anledning att ändra mina tidigare omdömen.

En påträngande fråga är då varför jag fortsätter att läsa. Det finns ju annat att göra i livet.
Enkla och fullt tillfredsställande svar gives inte. Men en början finns i detta, att jag ju faktiskt inte läst den förut, att verket är en central del av den europeiska kulturhistorien (och därmed världens), ja av kulturen själv.

Och jag skulle ju inte ha kunnat forma mina egna omdömen – dessutom på tvärs – om jag faktiskt inte läst själv.

Nåja, men varför fortsätta nu?
Fullständighetsmani och göraklartplikt är förstås en del av det. Hoppet om att det skall förändras och att man (jag) skall se något mer som finns att se är ett annat. Naturligtvis finns det ett inslag av snobberi, vem trodde annat.

Och läsningen är inte helt utan poänger, det är den inte.
Men mest liknar det ett (väl skildrat men något enformigt) bråk mellan två rätt ordinära mc-gäng.