Båtar, emblem, borttynande - en dikt

Båtarna i Årstaviken
I den sena sommarkvällen under vinet
Är som emblem, som tecken för båtar

Vi som sitter och ser dem
Medan det sista sommarsolljuset mals ned
I sydsluttningens gröna kvarn

Blir till emblem för det betraktande
Som tecken på att det som ses
Också finns

Men är det verkligen sant? Är vi
Bara kunskapsteoretiska exempel
På vår egen förträfflighet, varandra lika
Som bär

                   På vår egen bild av vår egen
Förträffliga beskrivning av vår belägenhet,
I den sista solnedgången? Kanhända,

Kanhända saknar vi bara ord för det
Som saknar ord: vår närvaro i tidens borttynande
I borttynandes tid



                                                                             - september 2011

Skörderesa

Hemma igen efter en helg i Hogdalsbygden.
Spegelblankt och vackert ute vid ön - där björkarna ännu var mer gröna än gula, vilket inte riktigt framgår av bilden som ju mest visar fastland - men aldrig aktuellt att åka över.
Vi höll oss på land, men tillbringade en del tid på myrarna - resultatet blev drygt två liter tranbär och ännu lite mer lingon (samt några sena blåbär som blev mikro-sylt till frukostfilen).
Ute på en av myrarna hittade A-L trattkantareller - eller noga taget var det väl rödgul trumpetsvamp? - men vi kallar alla sådana där för trattisar, för enkelhetens skull. I skogen fanns det inga, men i våthålen på myren.
Lite märkligt.
Annars glest med ätlig svamp, men desto mer oätlig (och "överblommad").
Man kanske skulle slå sig på skäggriska. Den lär vara "ätlig efter avkokning". Och är tydlig karaktärsväxt i trakten.

Men tranbären, tranbären!
Nykokt tranbärssylt vid sidan av höstgrytan - mmmmmmm...



På bilden tranbären närmast, lingon uppe till höger. Och trumpet-trattarna på fatet.


På vägen mellan myrarna. Vem sade att kraftverkssjöar inte också kan vara vackra?

Höst

Höstdagjämningen har passerat utan att någon har påpekat det.
Jag känner ett ansvar.

Det är höst.

Träden är ännu mest gröna här i stan, och denna september har varit mild.
Men allt handlar om tid.

Som livet: allt handlar om tid.

Spridda tankar

Det är lite för många som tycker att det som de har omkring sig inte riktigt liknar det riktiga livet som de har sett på tv.

                                          *  *  *  

Min bristande odödlighet ansätter mig lite mera för varje dag.

                                          *  *  *  

Att låta nationalekonomer göra prognoser är lite som att använda historiker för att dra upp politiska framtidscenarior.

                                          *  *  *  

Allt ont i världen härrör från människor som tror på enkla lösningar.

                                          *  *  *  

En 20-årig mördare får kortare straff därför att han är så ung. Jag kan se logiken i det. Men borde inte då också en 20-årig riksdagsman ha en kortare mandatperiod?

                                          *  *  *  

Den som sparar tror att livet varar för evigt

                                          *  *  *  

Möte

Rakar av mig den mustasch som jag har haft i närmare 40 år.
Ser mig sedan i spegeln och möter båda mina föräldrar.

Dubbelt så mycket

Noterar att det är lite med bloggar som med barn: två stycken är inte bara mer än dubbelt så roligt, det är mer än dubbelt så jobbigt också. Eller åtminstone så svårt att hinna med.

Jag menar, det är ju inte som att livet står på hold.
Hyllorna i vardagsrummet är på plats, men i det nya biblioteket – fd sovrummet – står två ännu omonterade. Och böcker lite varstans. Och annat.

Och i morgon skall bilen lämnas in för diverse.

Vi fick i alla fall hem vår Karin Karsvall-tavla i dag, den som vi beställde på utställningen i Ytterberg i somras. De allra finaste skogs- och fjällmotiven hade ju gått, tyvärr – och den största favoriten är inte ens till salu, den sitter permanent där i gamla skolan – men vi var ganska nöjda ändå.
Någonstans i nya sovrummet skall den upp.



Lustigt nog fick vi skjuta upp hämtandet några dar, eftersom vi var i Ytterhogdal medan konstnären och tavlan var i Järfälla.
Så kan det gå.

Kompletterar med konst på en annan nivå: lite av skörden från helgen. Lingon till vänster, tranbär till höger.

Trampbil

Det går inte att beskriva känslan när jag plötsligt fick syn på min trampbil igen.
Den som min bror en gång övertalade föräldrarna att köpa till lillebror på treårsdagen.
Allt det som den kom att minna om.
Sedan.

Bilen som stals ur garaget och var borta och det inbrott i mitt liv och mina minnen som det var.

Och så plötsligt stod den där på vägen. I närheten svävade en osannolik historia om hur någon "hittat" den i ett tomt hus.
Nå, fylld av sammansatta känslor lät jag några hundralappar byta ägare och åkte iväg med bilen.

Och mina minnen från 1957.

I väntans tider

Väntar på leverans av hyllor.
Väntar på leverans av förhoppningsvis nyreparerad kaffemaskin.
Väntar på leverans av Årstiderna-låda.
Väntar på att det skall bli tid att hämta tvättad och lagad matta.

Väntar framför allt på att det skall bli dags att sätta sig i bilen och köra i väg upp mot Ytterhogdal för en kort lingon-och-svamp-utflykt, med visst inslag av transport och titta-till och allmänt komma iväg från stan, förstås.

Hemmet kommer inte att stå tomt ändå, visar det sig, eftersom J kommer hit, för fotboll och annat (kanske affärer i järnvägsbranschen?).

Något lite väntar jag också på att upphetsningen ska lägga sig över att det har gått tio år sedan dendär jävliga dagen 2001 när några störda fanatiker mördade tusentals försvarslösa människor och släppte lös en storm av elände över världen, från stora sorger till små förtretligheter.

Det var en fruktansvärd händelse, och den drog så mycket med sig, men ändå känns det som om vi riskerar att tappa proportionerna ibland. Man undrar hur avgörande det var att det handlade om just New York och ingen annan stad.

Och hur länge det kommer att dröja tills de döda där är lika glömda som de som dött i tidigare eldstormar?

"det gnostiska mörkret" (L.G)

Maktspråk i stort och smått. Och mothugg

Det känns bra när arrogant maktspråk leder till att den som brukar det får backa, som skedde med SL:s "affärsområdsansvarige för intäktssäkring" (bara att slänga sig med den titeln...).

Hans meningslösa och insiktsbefriade svar på SvD:s frågor i går medförde en storm som innebär att SL omedelbart fick backa i sakfrågan.

Sådana små glädjeämnen finns i alla fall.

Jag kan inte låta bli att tänka på - fast jag inser att jämförelsen haltar på flera plan - känslan av att Kadaffi & hans familj kanske hade kunnat sitta kvar och sluppit hela den internationella reaktionen, om inte
Saif-pojken hade rusat ut och hotat med blodbad och förintelse av råttorna när man inom kort skulle ta Benghazi.

Lite stilla militärt ingripande a la Assad, så hade de kanske suttit kvar vid sina pooler i Tripoli fortfarande.

Dikter nu och då

(då)

Blir världen ödsligare?    Inte
Man går, helt enkelt från en scen
til en annan    Världen är som den är:
en kamp mest, någon gång en vila,
och någon sällsynt enda gång ett annat:
en hastigare andning, ögonblickets glimt
in i en ny konstellation: stjärnhimlen
som kalejdoskop     Men mest, alltså,
en fortgående kamp, en prövning
utan slutsummering     Sådan är den

Blir den ödsligare nu?  Helt lite
Tiden löser långsamt upp sig, det är
ett beklagligt men välkänt faktum
Somliga stjärnbilder faller sönder,
återvänder aldrig på nästa varv,
förlorade i kalejdoskopets
alltför många möjligheter
Det är så     Det låter sig inte besvärjas
Du kan, om du så vill, kalla det
ett nederlag    Blir världen ödsligare?   Givetvis

                                                                 (80-tal)


(nu)


Det går inte att låtsas som om sommaren inte kommer att ta slut
Inte att gömma tiden i lådor hur länge som helst
Det kommer inte att finnas plats i hyllorna   När man går ut ur rummet
finns de inte längre     En tomhet fyller rummet, fyller rymden
Smärtan är inte skärande men dov     Som – redan – de där dagarna
när oktober går över i november och fukten tätnar till mörker
Allt förbereds här: mognaden är ett förstadium till förmultning


Och de som växer upp ur mullen är några andra     Där finns
ingen tröst att hämta, inget själavandringens milda ljus över
gravar och kratrar, över klentrogna och övergivna själar
Vi kommer inte att vara där     Vi kommer inte att vara där
Vi blir bränsle, en sönderdelad förtätning, något ångande
Det får man slå sig till ro med     Och aldrig, aldrig, acceptera

                                                                                25.8

Tillbaka hos Eckehard

Har plockat upp M Eckehard i klassikerläsningen.
Det är mycket jag inte förstår. Och mycket jag inte kan ta till mig.
Ibland är det svårt att förstå vilken uppenbarelse detta kunde vara när man var sjutton år.

Men det finns också annat, som jag inte heller förstår, men ändå kan ta till mig.

Som detta, ur den femte predikan:
Där det skapade upphör, där börjar Guds vara.

Välkommen till nästa blogg

Änligen!

Den slutliga listan.

De 37 bästa låtarna som gjorts.

Bara att klicka. Här.



På plats 37: Nico.

Septemberros

Ny månad.

Vi driver ännu en stund undan alla tankar på höst och kyla med en ensam nyponros.

Någonstans vid vallen mot havet växte den.

I almanackan fick den representera september, det växande vemodets och den fuktiga klarhetens månad, då tiden stiger in i det obevekligt tilltagande mörkret.